Kerstin Ekman
Den brinnande ugnen
BonniersFörst ut i
årets utgivning av Bonniers kriminalklassiker är Kerstin Ekmans
"Den brinnande ugnen" från 1962. Det är en intressant läsning i
perspektivet av den flora av deckare som i dag dominerar den
svenska bokmarknaden. Det finns de som menar att Ekman var 50-
och 60-talets Liza Marklund, och i den jämförelsen vinner
Kerstin Ekman på poäng vad gäller språk, miljöskildringar och
närvaro.
I berättelsens centrum möter
vi David Malm, som är i färd att restaurera en takmålning i
Ärketuna kyrka som föreställer konung Nebukadnessars brinnande
ugn. I den lilla uppländska kyrkbyn härjar en pyroman vars
illdåd skrämmer slag på byborna och snart sätter igång en
ryktesflod. Allt fler börjar titta snett på byns präst, vars
intresse för fågelskådning och nattliga vandringar väcker
misstankar.
När Kerstin Ekman, efter en
lång rad romaner, 1993 återvände till kriminalromanens motiv i
"Händelser vid vatten", blev det succé. Men redan 1962 bevisade
Ekman att det går att skriva bra deckare utan att slarva med de
litterära ambitionerna. Det är en deckare befriad från slitna
metaforer, tröttsamma schabloner och uppblåsta hjältar.
© KENT LUNDHOLM
Johannes Sjögren
Backabo
Ordfront
När jag läser Johannes
Sjögrens romandebut "Backabo" (Ordfront), kan jag inte låta bli
att i vissa avseenden göra jämförelser med Roland Schütts "Kådisbellan.
Trots att skiljer 50-60 år mellan berättarperspektiven i de båda
barndomsskildringarna, finns där en slående likhet i det höga
berättartempot och de fristående anekdoterna som i slutänden
binds samman.
"Backabo" skulle mycket väl
kunnat bli en novellsamling, eftersom det finns ett flertal
kapitel som inte leder vidare utan bara blir hängande i luften.
Trots bristerna i dramaturgin anser jag att Johannes Sjögren
gjorde rätt i att välja romanformen för att berätta sin
historia. Handlingen utspelar sig under 1980-talet i ett
sydsvensk samhälle. Ett gäng grabbar lär känna världen genom
enorma vandrade pinnar, kulspel med knytnävsstora kullager,
gymnastiklärare som gråter så att skolan blir vattenskadad. När
Palme blir mördad, tror huvudpersonen att det är en vit
kungspudel som gått döden till mötes.
Mellan de småfnissiga
absurditeterna, skymtar emellanåt grymheten. Men Sjögren har
varit noga att ge grymheten ett ansikte: den stammande pojken
som söker revansch; grabbgänget som i brist på erfarenhet håller
på att ta dränka av en kille.
Johannes Sjögren är en i raden
av 70-talister som har svårt att dölja cynismen och bitterheten
mot det en gång så stolta svenska folkhemmet. Romanen är skriven
av debutant med ett drivet språk och en känsla för bra
historier. Vid mitt nästa möte med Sjögren, hoppas jag han vågat
ta ut svängarna lite mer. Då kommer det att bli ännu bättre.
© KENT LUNDHOLM
Feb 2002
Sara Villius
Nej, det är en snöklump
Norstedts
"Nej, det är bara en snöklump"
av Sara Villius (Norstedts) är en liten tunn roman som präglas
av ett avskalat, enkelt språk. Men bakom det skenbart enkla,
emellanåt naiva döljer sig en sorg som ständigt bryts av ironi
och bitsk cynism.
Huvudpersonen, en ung tjej, är
på väg till Öland. Hon kommenterar omgivningen med en
tillbakalutad cynism och tycker att det mesta är ganska trist.
Det finns inte mycket här i världen att glädja sig åt. I
tillbakablickarna anar man, trots kaxigheten, en sargad, sårad
och rädd liten tjej. Hon låter oss knapphändigt ta del av
förhållanden som runnit ut i sanden. I minnesbilderna från
uppväxten i en akademisk familj, har hon svårt att dölja
föraktet för det politiskt korrekta förhållningssättet som
stundom präglar den akademiska världen.
Varje kapitel är uppbyggt som
knapphändiga scenanvisningar, där det är upp till läsaren att
ana sig till undertexten. Jag saknar ibland de nödvändiga
utsvävningarna, den luft som behövs för att kunna hämta andan.
Samtidigt tycker jag att Sara Villius debut är mycket intressant
och är imponerad av hennes mod att konsekvent genomföra sitt
udda romanprojekt från A till Ö. Jag är ganska säker att denna
debut är början till bekantskapen med ett angenämt och spännande
författarskap.
Sara Villius är född 1976 i
Uppsala, men bor sedan flera år i Stockholm. Våren 2001 deltog
hon antologin Tittut med novellen "Miss Kollo" som fick en hel
del positiv kritik.
© KENT LUNDHOLM
Tomas Jacobsson
Morfin
W&W
Morfin som smärtlindrande
medicin. Morfin som en skyddande hinna mot världen utanför.
Visst, den cancersjuke Ian har ont, men konsumtionen av drogen
får med tiden en "högre" betydelse. Tomas Jacobssons debut
"Morfin" (W&W) rör sig i en tid då IT är fruktansvärt inne, då
folk blir Internetmiljonärer över en natt utan att veta varför
och när mediakarusellen snurrar allt fortare. Det är en tid för
cyniker och självutnämnda, självgoda "övermänniskor".
När den ständigt
morfinknaprande Ian inte arbetar med sina gränslösa IT-projekt,
är han fullt sysselsatt med att underhålla sin sjukliga
prylfetischism. Det är bara det som syns utåt som räknas. Att
leva är att konsumera och Ian förfinar ägandet; en slags
talibanernas antites.
Det är svårt att bli klok på
Ian och hans världsbild. I sina försök att förstå sina liv och
"hårddiskens inre väsen" pladdrar Ian och hans polare sönder
tillvaron. I en av dessa analyser konstaterar Ian att han inte
tillhör en förlorad generation, utan en barnslig generation. När
IT-bubblan är på väg att spricka åker Ian och familjen till
Marrakech. En resa in i öknen. Huvudpersonen Ian finns, men jag
känner honom inte, vill inte lära känna honom, och har därför
svårt att känna sympati för hans "utbrytningsförsök".
Det är sällan jag läst en
sådan engagerande och provocerande roman som "Morfin". Språket
och dramaturgin är lysande, tempot är uppskruvat och den
uppkäftige Jacobsson tvingar mig som läsare att ställa en rad
frågor om tillståndet i vårt land. Det har en längre tid ropats
efter bra samtidsskildringar. Här har vi en! Personligen har jag
inte läst något likande sedan Klas Östergrens tidstypiska
nedslag i "Gentlemen".
© KENT LUNDHOLM
2002-02-21
Tawni O'Dell
"Avvägar"
Natur och Kultur
Tawni O'Dell alldeles
självlysande debutroman "Avvägar" (Natur och Kultur) utspelar
sig vid sidan av allfarvägen i Pennsylvanias bergstrakter och
bland nerlagda gruvor. Huvudpersonen Harley som sitter misstänkt
för ett rysligt kvinnomord, bestämmer sig under polisförhöret
att berättar sanningen. Men det är en lång väg till sanningen,
avvägarna är många. Romanens centralfråga är sveket. Det handlar
om det största sveket av dem alla, när föräldrarna INTE skyddar
sina barn.
När mamma sätts i fängelse
efter att kallblodigt ha skjutit pappa, måste den 19-årige
Harley ta hand om gården och sina tre yngre systrar. Han biter
ihop, arbetar dubbla pass, mumlar inåtvänt, går undan. Men han
undkommer inte. Det bor något våldsamt i honom, något som ruvar
i mörkret. Genom en serie händelser faller ljuset över
familjehemligheterna och Harley dras med i ett rasande tempo där
sömnen allt mer sällan infinner sig. Tiden suddas ut,
identiteterna smälter samman. Allt tycks upprepa sig och det är
bara en tidsfråga innan han ska börja slå precis så där
naturligt som pappa gjorde.
I smyg träffar han den
betydligt äldre, gifta och mycket vackra Callie, och genom dessa
sexuellt laddade möten han blir man. Med tiden övergår
förhållandet i en sjuklig besatthet som Harley får allt svårare
att hantera. I detta kaos dyker minnesbilder upp, världen
kantrar och snart kan han inte lita på någon. Inte ens sina
systrar?
"Avvägar" är en gastkramande
psykologisk thriller. Det är som att kliva ner i ett sursår och
sedan inte komma sig ur det. Vad händer när någon man älskar
blir ens fiende? Krossar man honom eller henne för att rädda sig
själv, eller slår man följe ner i helvetet?
FOTNOT:
Tawni O'Dell (f 1965) är journalist, född och uppväxt i
Allegheny-bergen i Pennsylvania. Avvägar är hennes debutroman.
© KENT LUNDHOLM
2002-03-02
Göran Bergstrand
En själasörjares dilemma
Natur och Kultur
Sommaren 1890 avrättades Anna
Månsdotter, mer känd som Yngsjömörderskan. "Kanske aldrig i vårt
århundrade har hemskare, vämjeligare brott begåtts än Anna
Månsdotters", stod det att läsa i Nyaste Kristianstadsbladet.
Men det är inte Anna
Månsdotter som är huvudpersonen i Göran Bergstrands "En
själasörjares dilemma". I varje fall var det inte tänkt så.
Utifrån fängelsejournalen och en rad samtidsbeskrivningar
försöker Bergstrand gestalta Malte Hasselqvist, den unge
fängelseprästen som blev utsedd, kallad, att vara Anna
Månsdotters själasörjare. Det låg på hans axlar att öppna
himmelens portar för detta "monster"; ondskan i kvinnogestalt.
Malte tillbringade mer än 100 timmar hos Anna Månsdotter, under
de 48 dagarna som han var hennes själasörjare. Han var med henne
ända till slutet, till det ögonblick då skraprättaren Dalman lät
yxan falla. Han var 28 år, 20 år yngre än Anna; han var ung och
oerfaren.
Göran Bergstrand, som själv är
präst och själasörjare sedan 45 år, tillika psykoterapeut, har
försökt sätta sig in i hur Malte resonerade och tänkte. Vad
hände i den unge prästens tankevärld när han klev in i Annas
cell och möttes av bitande tystnad? Vad gör man som själasörjare
när Gud inte hjälper?
"En själasörjares dilemma" är
en engagerande och intressant läsupplevelse. Förutom den nästan
gastkramande beskrivningen av tiden fram till Annas avrättning,
så kliver Bergstrand då och då åt sidan för att resonera om
dagens tro, psykoterapi och själasörjande. Men framför allt
handlar boken om ondskan; den som finns runt omkring, den som
finns i oss alla.
©Kent Lundholm mars 2002
Karin Hartman
Bottenglädje
Bonniers
Allt hade kunnat ta slut
sommaren 1951. Sömntabletter. Istället blev det en kritikerrosad
poetdebut ett år senare. Vägen fram till den decembernatt 1993
då Majken Johanssons hjärta brast, skulle kantas av både
bottenlös förtvivlan och jublande tro. Bilden av henne är
mångfasetterad: Den leende gitarrspelande, frälsningssoldaten;
den hyllade poeten; den sårbara, av ångest fyllda kvinnan. Den
gravt alkoholiserade.
Spiken syns ömsom krokig
ömsom rak
genom det fluidum som fyller livets skreva.
Vem hoppas inte kunna ändra soppans smak?
(Villanella på en spik)
Hennes kanske mest kända (och
analyserade) dikt från 1958; skriven samma år som hon blev
frälsningssoldat. Det var nu som tron och 2arméns disciplin2
skulle rädda henne. Men så blev inte fallet. Istället: Återfall,
återfall. Däremellan - bekännelser och framträdanden i radio,
press och teve. Hon blev en kändis. Men vad visste vi?
Den bild av Majken Johansson
som vännen Karin Hartman tecknat i Bottenglädje (Bonniers) är en
smärtsam och fängslande läsning. Det gör ont att 2vara med2 när
Majken, denna sargade och viljestarka kvinna, gång på gång
kämpar sig upp till ytan, och sedan faller och faller.
Biografier brukar vanligtvis
kantra och sjunka av tyngden av meningslösa årtal och trista
uppräkningar av händelser. Den fällan har Hartman inte fastnat
i. 2Bottenglädje2 är kött och blod, vars litterära text griper
tag och gör mig delaktig.
Så det låter, så det låter
när mitt munspel och jag
vi gråter
I samband med Bottenglädje ges
även Majken Johanssons samlade dikter ut.
© Kent Lundholm
2002-04-03
Anna Enquist
Blessyr
Natur och Kultur
Det blir allt mer ovanligt att
finna novellsamlingar i den svenska bokfloden. De lär inte sälja
lika bra som romaner, allra minst i jämförelse med deckare och
thrillers. Det är synd då novellen i sin bästa form, skriven av
den som behärskar denna svåra litterära konst, är en underbar
läsupplevelse.
Anna Enquists novellsamling
"Blessyr" (Natur och Kultur) är just en sådan trevlig
bekantskap. Små, korta pärlor som utspelar sig i det lilla,
utmejslade med en ren, träffsäker ton i språket. Som titeln
skvallrar så handlar novellerna om människor som med olika mått
av olycka får sina blessyrer. Spännande är att hon låter
personerna i de tio novellerna haka i varandra, för att låta dem
mötas i slutet.
Mest förtjust är jag i
inledningsnovellen, den om fiskarpojken på 1800-talet som
tillsammans med sin far och bror driver i väg till havs på ett
isflak. Eller "Grekisk fotboll", om en match som måste vinnas
till vilket pris som helst, en kamp genom eld och vatten. Det
finns en återhållen, stillsam humor i novellerna som på ett
lysande sätt balanseras mot den ständigt närvarande tragedin.
Anna Enquist har ett
svenskklingande namn, men är faktiskt holländska. Men visst har
hon anknytning till Sverige. Egentligen heter hon Christa
Widlund, är gift med en svensk och talar flytande svenska.
Hennes romaner Mästarprovet (1997) och Hemligheten (1999) har
översatts till svenska.
© KENT LUNDHOLM 2002-04-15
Birgitta Lillpers
Alla dessa liv och
våder
W&W
Huvudpersonen Lilla Hanna
slits mellan sin längtan efter frigörelse och beroendet av
Banditen; den bullrige, rökande och svettige mannen. Han som med
sina ständiga projekt och märkliga förehavanden upptar tid och
stjäl uppmärksamhet. Hur ska hon förhålla sig till en man som är
så illa ansedd? Trots sin kantighet tycks han vilja henne och
barnen väl, och kommer med sina rytande bilar, bullrande
maskiner vid minst vink och reparerar det som håller på att rasa
samman. Medan Banditens revir tycks växa för var dag som går,
kämpar Lilla Hanna för att få kontroll, men gång på gång lägger
handlingsförlamningen krokben för henne. Det är som förgjort.
Parallellt uppslukas Väninnan
av sina trädgårdsprojekt, med utdikningar och stenläggningar. I
Lilla Hannas ögon är Väninnans "konstigheter" och visioner, ett
sätt att fylla dagar med. Men så ser inte Väninnan på saken.
Kanske ska grodor och paddor en dag finna vägen till hennes
trädgård för att sjunga under sin parningstid. En dag ska där
växa liljor, hängpil och näckrosor. Och vattnet ska sorla.
Det är i dessa kluvna
känsloliv, i detta landskap där stigarna inte korsar någons mark
för att göra vägen genare, som Birgitta Lillpers roman "Alla
dessa liv och våder" utspelar sig. Men trots dessa frustrerande,
tungrodda förhållanden och ängsliga människor, vilar en trygghet
i tillvaron. Jag njuter av tonsäkerheten i språket, och dras med
i den vaggande melodi som så sakta för berättelsen framåt. Det
är vilsamt att utan brådska läsa om dessa människors kamp;
befriat från tvära kast för att dramaturgiskt peta in en växel
till. Stilla flyter livet fram genom vardagliga händelser för
att slutligen landa i något som påminner om försoning. Om frid.
© KENT LUNDHOLM
Aug -02
Vargskinnet 2: Sista rompan
Kerstin Ekman
Bonniers
"Här bodde vi. Skogen slog
armar omkring oss. Den famnade hårt." Den vemodiga grundtonen
följer berättelsen från början till slut. Det ensliga,
ensamheten, det som gått förlorat går som ett mörkt stråk genom
Kerstin Ekmans andra del av Vargskinnet, Sista rompan. Nu får vi
följa romanens hjältar ut i världen, ända bort till Venedig, men
det är till Svartvattnet de ständigt återvänder, kroppsligt
eller mentalt. "Dom är som duvor, säger Hillevi. De kommer
tillbaka."
Det har gått tre år sedan del
ett av trilogin Vargskinnet Guds barmhärtighet kom ut. I den
slutade berättandet i slutet av 1930-talet. Nu fortsätter
berättelsen att slingra sig genom tiden, för att slutligen landa
i tidigt 70-tal. Fokus ligger på Hillevis båda döttrar:
Fosterbarnet Kristin och lilljäntan Myrten. Medan Kristin
fläckvis återberättar släktens historia vid Svartvattnet, åker
Myrten till Stockholm för att föda ett barn. Parallellt berättas
historien om Elis, konstnären, som lever ett "nytt liv" i
förnekelsen om vem han egentligen är, vad han heter, och var han
kommer ifrån.
Ekman ställer höga krav på
läsaren. Det krävs koncentration och vaksamhet för att hänga med
i de tvära kasten mellan de olika berättarperspektiven och
tidsplanen. Det är i berättarglädjen, gestaltningen och det
underbara bildspråket, som jag finner romanens största
förtjänster.
"Där fanns björkar som
tjurat till av ålderdom. Deras ved hade vridit sig i stormarna
och de hade fått kräfta som gamla brukar få."
Nu återstår del tre, den
sista, i Vargskinnet. Det ska bli spännande att se hur Ekman
knyter ihop säcken; vad som finns kvar att berätta om de
människor vars liv kretsar kring Svartvattnet.
© KENT LUNDHOLM
Aug -02 |