Denna webb är nerlagd. Via länken nedan kommer du till den nya webben.

Till nya webben

Utanför kulturens finrum

Marianne Fredriksson har aldrig riktigt blivit accepterad av "kultureliten" och har emellanåt blivit styvmoderligt behandlad av recensenterna. Faktum är att hennes böcker har släppts i 150 länder på 37 språk (tre fler än Strindberg). Hon är stor i Japan, Korea, Kina, Australien, USA, Europa och den sammanlagda upplagan ligger på drygt fem miljoner. Två av hennes romaner "Simon och ekarna" och "Anna, Hanna och Johanna" finns på tio-i-topp-listan över flesta sålda böcker i världen. Till det ska läggas att tre av hennes romaner ska filmas och att hon fått in sex alster på listan över Sveriges hundra bästa böcker genom tiderna.
Befann jag mig i den situationen skulle jag luta mig tillbaka och hånflina mot världens alla recensenter. Fast, det är kanske inte så enkelt. Det kan möjligen vara på det sättet att Marianne Fredriksson blivit "för stor" i lilla Sverige; att det faktiskt förhåller sig så att det inte är fiiint att sälja många böcker.
Uppenbart är att läsarna älskar hennes romaner.

Min första bekantskap med henne var någon gång i slutet av 80-talet. Det var då jag läste "Simon och ekarna"; en roman som beskriver Simons uppväxt i en adoptivfamilj under andra världskriget. En vacker, lågmäld berättelse som är lätt att ta till sig. Jag blev vanvettigt förtjust i hennes sätt att berätta historien och raskt läste jag merparten av hennes romaner.
Hon har ett omedelbart berättarperspektiv och ett förhållningssätt i sitt skrivande som letar sig in mot det allmänna. Det är nära till "igenkännandet" och karaktärerna går att ta på. Dessutom har hon kryddat med starka symboler. Enkelt, precist för hon historien vidare och utan krusiduller lägger hon ände mot ände; ord mot ord.

Det sägs att hons skriver "klassisk" kvinnolitteratur - vad nu det är? Klart är att det allt som ofta är berättelser om och med kvinnor där sex och mord lyser med sin frånvaro. Med ett sådant koncept kan det tyckas märkligt att folk springer benen av sig för att kasta sig över hennes böcker.
Men som ofta - det enkla vinner! Detta betyder inte att enkelhet är liktydigt med banalitet. Det gäller att finna det som vidrör människornas hjärtan; att lyssna efter den ton som spelas. Kanske är det just detta som Marianne Fredriksson har lyckats med.
Något som är slående är de religiösa motiv som gång på gång dyker upp. Hennes romanfigurer är inga mindre än Adam och Eva, Noah, Kain, för att nämna några exempel. Det dryper religiositet ur hennes böcker. Samtidigt säger hon: "Jag är religiös, men varken kristen, buddist eller nåt annat.

Utifrån detta är "Den som vandrar om natten" en mycket intressant roman. Hon som skrivit denna fantastiska tolkning av evangeliet är märkligt nog inte kristen.
"Döden är slutet för bildmakaren, sa hon. Bara där, när vi inte längre kan göra oss några bilder av sorgen, kan medlidandet födas."
Denna skröna blir trovärdig pågrund av de verkliga personbeskrivningarna. Berättelsen sväller över tid och rum; faller in mot den ödesbestämda myten, växer ut i kärlek. Miljöerna i Rom, Aten,Jerusalem, och valet av tidsepok skapar nerv.
"Hans rädsla var kortare än blinkningen, ändå föll han genom vattenytan. I fallet mindes han, att kvinnan i dammen var portväkterskan mellan döden och livet och att han sett den tidigare, den gyllene näckrosen som hon höll i sin hand. Han skulle gå till det liv som innebär glömska."

Det var den kalla våren 1993 som jag läste "Den som vandrar om natten." Läsupplevelsen var stark och jag ville få respons; ville stånga mina idéer mot andra och höra ifall någon annan uppfattat denna roman såsom jag gjort? En givande diskussion kring en bra bok höjer dess värde; fördubblar effekten av dess ord och handling.
Tyvärr kom det aldrig tillstånd några givande samtal kring romanen. Jo, jag stötte på en kvinna i min ålder som läst boken. "En skitbok!", var hennes enda kommentar. Jag sa inget. Det var inte läge att fördjupa sig i polemik kring begreppen bra eller dåligt. Det var inte det jag ville diskutera.

Onekligen är Marianne Fredriksson en författare som berör. Tyvärr är det synd att hennes författarskap och romaner allt som ofta hamnar i fokus av svart eller vitt.

© KENT LUNDHOLM