|
Krönika
29/3-05
Vad fordrar
god ton?
Det har på
senare år blivit viktigt att kunna föra sig bland folk; att
känna till den dolda agenda som döljer sig bakom begreppen
vett och etikett. Det krävs helt enkelt numera att ha god ton
när man träffs över en bit mat och ett glas vin av bästa sort.
Jag håller helt och hållet med om att man ska vara artig och
försöka vara så trevlig som ens läggning tillåter, men
emellanåt går det helt enkelt för långt. I bokhandeln finns
mänger med böcker i ämnet; allt från i vilken ordning bestick
och glas ska stå till hur ofta man får skåla med värdinnan.
När vi i min
barndom fick besök av främmande skulle vi ungar ta i hand och
bocka eller niga. Vi skulle också vänta till sist när det var
dags att fika; ingen bulle förrän alla de vuxna hade fått sig
en. Men då handlade det om respekt för de äldre och har inget
att göra med den fisförnäma ”goda tonen” som nu för tiden
sprider sig från slott till stuga. Det är modernt med vett och
etikett, men dock inget nytt. Något som jag vill visa på genom
några citat ur en bok som jag härförleden hittade i mina
gömmor: ”God ton – etikett och umgängesformer” från 1927. Det
är sannerligen en underhållande - och skrämmande - läsning.
I boken
uppmanas man att dagligen ”tvätta hela kroppen i kallt,
kylslaget vatten och tvål”. Håret skall hållas i prydligt
skick. ”Inkrånglande frisyrer bör man ej tillåta sig” […]
”Mjällbildning skall motarbetas – få saker gör ett så ruskigt
intryck som mjäll i håret och på dräkten.” Dessutom: ”Man
kliar sig inte på kroppen, fingrar sig inte i ansiktet, river
sig i håret, petar sig i näsan” […] ”God ton förbjuder varje
ogenerad eftergift för naturbehoven” […] ”Uppstötning av gaser
äro tillåtna endast för sängliggande sjuka”.
Författaren
fasar sig även över styggelsen med parfymer. ”… en stark doft
verkar lika motbjudande som en stank.” Författaren vill gå så
långt att järnvägsstyrelsen ska reservera särskilda
vagnsavdelningar för parfymerade, ”lika väl som för rökare
eller resande med hundar”. Värst är ändock herrar som nyttjar
parfym. ”De räknas lyckligtvis ännu mera som narrar än som
gentlemen.” Även skrattet kommer på tal. ”God ton förbjuder
att gapskratta och att tala med hög röst.” (Svårt när man har
trevligt?) ”Ett diskret skratt och behärskad stämma verkar
däremot välgörande kultiverat”.
Detta är
utdrag från en bok skriven 1927. Men detta larv odlas som sagt
idag i allt större utsträckning och ska du vara delaktig i
detta kotteri bör du läsa på. Förr var god ton ett sätt att
skilja fattig från rik och jag tror att det är samma sak även
idag. I varje fall handlar det om hur folk med ”vett och
etikett” pissar ut sitt revir för att visa (verkligt eller
skenbart) vilken fin samhällsklass de tillhör. Nä,
nu ska jag gå och skyffla i mig en gröttallrik.
PS!
Varför lossnar det alltid TRE pappmuggar ur behållaren på
offentliga toaletter när man bara behöver EN?
KENT
LUNDHOLM
Krönika 7
mars 2005
Ordet gör
människan
I
begynnelsen var ordet. Genom ordet tog Gud människogestalt. Så
är det nog för oss människor också. Utan ordet, utan språk,
utan ett sätt att kommunicera döms vi till en ensam vandring i
öknen. Språket är nyckeln till närmandet mellan oss människor,
men också en dörröppnare till förståelsen till så mycket
annat; kunskap om livet och döden. Genom språket kan vi ta del
av böcker och – om vi så vill – slå oss ner i ett hörn och
försjunka in i en värld som ”inte finns” men som ändå är så
påtagligt nära.
Under mina
första sex år i skolan var jag ett barn som inte kunde sitta
stilla, som hade svårt att koncentrera mig och att hänga med i
undervisningen. Orden, bokstäverna var i det närmaste
obegripliga. Jag fick mest ettor i mina betyg och betraktades
av lärarna och studierektorn, han med getskägg, på Furuviks
skola i Lycksele, som ett hopplöst fall. Men de hade fel.
I sjuan
skickades jag till en så kallad ”OBS-klass”, vilket var
förnedrande eftersom de som gick där ansågs vara ”lite efter
sig”. Men det blev min stora lycka. I denna OBS-klass fanns en
frodig, äldre kvinna som genast förstod vad jag led av; vad
som gjort att jag inte kunnat hänga med i studietakten i låg-
och mellanstadiet. Jag var dyslektiker. Ordblind. Under ett år
satt hon vid min sida och med en ängels tålamod fick hon mig
att förstå språkets byggstenar, hur det var sammanbyggt och
gav mig övningar som fick mig att växa.
Heureka! Jag
hade funnit vägen till språket och därmed också möjligheten
att kommunicera, att ta del av studierna och behövde inte
längre vara klassens clown för att dölja att jag inte kunde
uttyda vad som stod i läxböckerna. Jag började läsa som aldrig
förr och mina betyg sköt i höjden. Men utan denna frodiga tant
som gav mig nyckeln till språket och förutsättningarna till
att ta del av orden, vete gudarna hur det gått för mig.
Dyslexi, ett
annat ord för ordblind eller läs- och skrivsvårigheter, är
vanligare än man kan tro. I vårt avlånga land finns siffror
som visar på att mellan fem och åtta procent av alla skolbarn
är dyslektiker, lägg då till de cirka 500 000 vuxna som lider
av det. Graderna av svårigheter skiftar naturligtvis, men det
vanligaste besvären, om jag nämner några, är problem med
dubbelstavning, att man kastar om bokstäver, tappar ändelser
och ”småord”, läser långsamt – vilket gör att man känner sig
sämre och dummare än alla andra och halkar efter i studierna.
Jag själv
måste skriva och läsa något var evigaste dag för att inte
tappa mitt språk; måste ständigt träna för att hålla uppe
nivån av framförallt mitt skrivande. Det är en evig kamp. Men
jag har haft tur och sedan tror att mitt författarskap har
hjälpt till, för tack vare skrivandet har jag kommit närmare
Ordet.
PS! "Jag
älskar Beethoven, i synnerhet hans poesi". /Ringo Starr.
Krönika 14
februari 2005
Manliga
förebilder i helylle
Om man inte
klarar av att leva upp till dagens mansbild får man fly in i
litteraturens värld och göra sig i det närmaste odödlig som
Hamilton och Arn i Jan Guillous böcker eller bli en skarptänkt
Wallander i Mankells serie. Med det lutar väl mer åt att klä
sig i rollen som Ignatius J. Reilly i ”Dumskallarnas
sammansvärjning”, han som startade ett enmanskorståg mot den
moderna tiden eller den ständigt vegeterande Oblomov av
Ivan Goncharov.
Helyllemännen som skapas i våra tevekanaler håller på att
överta litteraturens hjältar. Dessa superpräktiga män som i
ett nafs kan bygga en altan eller en vindskupa - eller varför
inte ett badkar av en konservburk; hela tiden med ett präktigt
leende på läpparna. De är handfasta män som inte darrar när de
drar in en skruv i en bräda på två tum fyra - i motsats till
en annan ynka författarjävel som inte kan skilja på en
träskruv eller en betongskruv.
Säger bara:
Ernst Kirchsteiger och Martin Timell. Suck! Inte nog med att
de är bildsköna (påstår i varje fall mina kvinnliga vänner),
de kan som ta mig tusan snickra, kakla, måla vad som helt.
Allt från prickiga hallväggar till bastuflottar för fyra
svältfödda personer och sätter de manken till kan de minsann
knyta en vacker sommarbukett eller baka ett pepparkakshus. Det
finns ingen ände på deras händighet; en vanlig dödlig häpnar
över deras kreativitet.
Annat är det
med oss ”papperspojkar” som Gud satt tummen mitt i handen. Vi
är gentemot den nye kreative och överdrivet händige mannen
totalt ute. Det är bara att krypa in i skamvrån och förlita
oss åt fantasin; att åtminstone i drömmen bli någon av de
hjältar som förekommer i litteraturen. Vi är inte de män är
som kvinnorna ringer till för att be om hjälp att spika ihop
en veranda eller klistra upp de nya tapeterna. Vi är inte ens
betrodda att dra in en skruv eftersom de tror att vi inte kan
skilja på gips- och betongväggar. Vilket i viss mån är sant…
Varför ska
de ringa till oss författarjävlar? ”Hej, jag har en dikt som
det kört ihop sig med…” Ändå gör man emellanåt sina försök att
bevisa för sig själv att man kan hålla i en hammare eller en
borrmaskin. Senast slutade det med ett besök på akuten där en
förvånad läkare, förbryllande lik Ernst, frågade med ett snett
leende på läpparna hur i hela friden man kan borra sig i
armen. Är det så illa att vi ”pappersmän” är ett utdöende
släkte. Okej… Då får jag väl dö då på mitt berg av papper
fyllda med allsköns filmmanus och romanutkast. Någon ”Ernst”
eller en ”Timell” vägrar jag att bli. Över min döda kropp.
PS!
Proffsboxaren Tony Galento fick en gång frågan vad han tyckte
om Shakespeare. ”Ta hit han så ska jag knocka den jäveln”,
blev svaret.
Kent
Lundholm
Krönika 3 januari 2005
Fagra
löften till skenet av raketer
Hur många
gånger har jag inte stått med ett glas bubbelvatten och skålat
till stjärnglansen av raketer och lovat mig själv att börja
ett bättre liv? Ett annat liv; ett sundare liv… Ibland har jag
sagt det högt för att sätta press på mig själv; ett slags test
på att jag verkligen menar allvar. Ambitionerna har ofta varit
goda, men hur har det egentligen varit ställt med VILJAN att
kasta snusdosan, att ta tre ”vita” månader, att slita ont på
gymmet för att få en atlets kropp? Nja, si så där... Men det
ligger kanske i människans natur att lova saker som sedan inte
kan uppfyllas; som kan dränkas av ursäkter eller rent av
förträngning.
2005 - ett
helt nytt år och vad ska vi vänta oss av det? Detta år ger jag
inga som helst löften. Någon gång måste jag lära mig att de
yttre omständigheterna ständigt förskjuter livet i de mest
besynnerliga riktningar. Allt jag vet är att år 2005 kan
innebära en hel del positiva (?) förändringar i mitt liv. Jag
har tre filmmanus ute på vift i den diffusa, obegripliga
filmbranschen, varav alla har potential att bli filmatiserade.
Men det kan lika väl bli pannkaka av hela skiten. Till det ska
läggas skrivandet av min tredje roman, ett projekt som jag kan
styra mer. Samtidigt som kraven hela tiden ökar. Glömmer
aldrig Torgny Lindgrens ord när jag intervjuade honom en gång.
”Första boken gick väl bra att skriva, men dom andra var
betydligt svårare att få ner på pränt”, sa den jovialiske,
långe mannen och puffade på sin pipa med blicken bortom allt
världsligt.
Kraven på en
författare kommer inte alltid utifrån, från publiken, utan
lika mycket inifrån en själv. Man ska ständigt bevisa att man
utvecklats, att man minsann kan skriva en bättre bok än den
förra och där finns naturligtvis även drömmen (kravet) om att
skriva den STORA romanen som ska ”slå igenom”; som ska läsas
av var man och kvinna i detta avlånga land. Denna vånda, dessa
krav kan knäcka den starkaste – ändå sitter man där och
skriver som en annan dåre. Fast, det är roligt också; det är
kul att fritt få ljuga ihop en historia som nästan är sann.
Hur det går
med Era nyårslöften kan jag omöjligt besvara, men jag önskar
er i all välmening lycka till. Någon liten stackare av oss
alla måste väl ändå kunna stå vid sina löften - även om de
lämnats i ett tillstånd av bubbliga rusdrycker. För drömmar
måste vi ha och vissa löften måste emellanåt uppfyllas. Tänk
på att tiden är knapp. ”Vi lever så kort, men är döda så
länge.” Så Gott Nytt År på er alla - och lycka till med
era löften och läs många böcker!
PS!
Tankarna går till de drabbade i katastrofen i Asien. Jag och
min familj skulle ha varit där. Vi hade beställt en resa till
Pucket med hotell 100 meter från ”katastrofstranden”. Vi
skulle ha rest hem den 26 december… Men sjukdom hindrade oss.
Tur, ödet, Gud…
KENT
LUNDHOLM
Krönika 13 december
Allt kunde
ha blivit annars
Det är de små detaljerna som avgör hur livet
kan gestalta sig. Händelser som utspelade sig långt bak i
tiden, kanske för hundra år sen, vilka kunde ha gjort att allt
idag blivit annorlunda, nalta annars. Det kunde ha gått
så illa att jag rent av inte funnits till.
Det var inte meningen att jag skulle heta
Lundholm. Min farfarsfar Olle Olofsson och hans bror gillade
av någon anledning inte sitt ärvda efternamn och begav sig
därför i slutet av 1800-talet åstad till Lycksele för ett
namnbyte. Båda tyckte att Lindholm lät rejält. Väl framme var
prosten rejält påstruken av rusdrycker och istället för
Lindholm skrev den dimmige prosten Lundholm kyrkboken. Molokna
återvände de hem med ett efternamn de inte ville kännas vid –
med nu stod Lundholm inskrivet i kyrkboken för all evinnerlig
tid.
Sedan var det bara det bara ogjort att min
släkt blivit amerikansk. Men min farmorsmors tvivel på kajen i
Göteborg en tidig dag i slutet av 1800-talet räddade släkten
kvar i Västerbotten. Min farmorsfar Olof och hans trolovade
Maria hade förmodligen läst annonserna i tidningen
Westerbotten och hört folk i trakten prata om ”möjligheternas
land”. Strax efter giftermålet sålde de allt, lånade pengar av
Marias föräldrar i Tusculum utanför Vindeln och köpte
troligtvis en biljett av H.P Lundmark i Umeå, agent till
”Bröderna Larsson & C:O” i Göteborg. Priset för en biljett låg
1882 mellan 100 och 250 kronor, vilket var mycket pengar på
den tiden. Gissar att de åkte med båt från Holmsund längs
kusten ner till Göteborg där de flesta amerikaskeppen låg för
hamn.
Väl framme på kajen, timmarna innan de var
stadda att bege sig av till Amerika, satte sig min farmorsmor
Maria, då cirka 20 år gammal, på tvären. Tänk er vilket drama
som utspelade sig denna morgon när Maria utbringade orden:
”Aldrig åker jag över detta väldiga hav.” Försökte Olof med
våld dra henne ombord, skrek och gormade han - eller blev han
kanske lättad och nickade instämmande. De återvände till
Vindeln där de köpte ett litet hemman i Mesele; en bit surmyr
som Olof dikade ur. De försökte hålla liv i de tio barnen som
föddes mellan 1887 och 1906, ett av dem var min farmor. Under
denna period reste tre av Marias systrar till Amerika. De
tvekade inte på kajen, utan klev på båten som förde dem över
det stora havet.
Det är inte utan att jag stundom grunnar över
om allt var uttänkt från början; redan i tidernas begynnelse:
Att jag skulle heta Lundholm och inte Lindholm, att farmorsmor
Maria skulle vägra kliva ombord på amerikabåten. Eller var det
bara slumpen, ödets nycker, som gjorde att livet blev som det
blev. Ett liv som kunne ju ha vorte annars… Eller inte
alls.
* * *
Det är inte svårt att hitta språkgrodor i våra
tidningar. Hur kan man egentligen få till rubriker som dessa:
”Tjurar våldtog polisbil” (Nerikes Allehanda) eller ”Cyklist
misshandlade oskyldig bil” (NSD).
KENT LUNDHOLM
Krönika 1 nov-04
Det är
lätt att förlora sina illusioner
Härförleden fick jag frågan av en ung man om
vilka fem böcker jag rankade högst. Inspirerad av att ha stött
på en på litteraturintresserad människa började jag rabbla upp
namn som Kafka, Dostojevskij och så vidare. Men det blev
betydligt svårare än jag kunnat förställa mig. Visst fick jag
ihop fem bra romaner, men kom snabbt fram till att jag ville
lägga till ett tjugotal till - minst… Det dräller ju formligen
av guldkorn i världslitteraturen; böcker som har det där
alldeles egna skimret.
Senare omformulerade jag frågan: Vilka
böcker har påverkat mig mest i livets olika skeden? För
det är ju så med alla kulturformer; vid ett visst tillfälle
kan en melodi eller en målning ge mening i tillvaron, för att
senare i livet bli helt betydelselösa. Tiden suddar ut magin.
Tyvärr… Herman Hesses ”Stäppvargen”, Tomas Manns ”Bergtagen”,
Albert Camus ”Pesten” var mina ”biblar” för 25 år sen. Liksom
Göran Tunströms ”Ökenbrevet” och Lars Ahlins ”Din livsfrukt”
var ”guldklimparna” för 30 kilo sedan (läs: 15 år). När jag
härom året bestämde mig för att läsa om Hesses ”Stäppvargen”
blev jag grymt besviken. Den var visserligen bra, men jag
kunde inte begripa vad jag sett för stora, livsavgörande
värden i denna roman. Jag som velat återvända till ungdomens
romantik… Istället blev jag av med en illusion. Efter det
bestämde jag mig för att INTE läsa om de böcker som
VERKLIGEN satt spår i mitt liv. Allt har sin tid som det står
i Bibeln – så ock läsandet. Därför brukar jag numera nöja mig
med att bläddra i dessa litterära ”pärlor”; lukta på dess
blad, förnimma hur livet tedde sig vid den tid jag läste dem.
För de har ju onekligen spelat en viktig roll i mitt liv och
det är riktigt bra litteratur vi snackar om.
Fast visst finns det böcker som går att läsa om
och om igen. Som Torgny Lindgrens ”Merabs skönhet” och Bruno
K. Öijers dikter - och Bibeln förstås. Men det känns trist att
inte våga återvända till ungdomens banbrytande romaner på
grund av rädslan för att bli av med ytterligare en illusion.
Med åren har det blivit allt längre mellan de böcker som
tumlar om mitt inre och yttre liv på samma sätt som exempelvis
”Stäppvargen” gjorde en gång; trots att jag läser ett
trettiotal romaner per år. Har jag gått och blivit kräsen,
bekväm – rent av konservativ! Fy för den lede!
Som tur är kan jag njuta av att endast ”smaka”
på en del av boktitlarna: ”Varat oändliga lätthet”, ”Sov du så
diskar jag” - Milan Kundera och Slas. Den sistnämnde är
världsmästare på bra titlar. En av dem är en av mina
favoriter: ”Att resa sig upp och gå.” Plockar fram den boken
var gång livet tar en ny riktning - ja, när det är dags att
resa sig upp och gå…
* * *
Suck för alla ”fårskallar” som styr vår värld,
i stort som smått. Josh Billings skrev. ”Naturen gör inga
misstag. När den skapar en dumbom så menar den det.” Eller om
vi ska citera Goethe: ”Det finns inget värre än aktiv dumhet.”
KENT LUNDHOLM
Krönika oktober-04
"Reflektioner kring bokmässan"
I min hemby, Bäckmyran utanför Lycksele, kunde
man på sin höjd samla ett tiotal personer under ett och samma
tillfälle – ofta under slåttern. I övrigt var det glest med
folk. Därför har jag aldrig känt mig bekväm i stora grupper; i
synnerhet inte i folksamlingar där man måste trängas med
armbågarna för att sig fram. Stora sammankomster som
exempelvis Bokmässan i Göteborg är en mardröm för mig. Under
lördagen den 25/9 kom drygt 33 000 besökare till mässan,
påföljande dag var det lite luftigare, då kom bara knappt 29
000 - fast då ska man lägga till alla författare,
journalister, allt branschfolk som hjälpte till att göra
tillvaron trång.
Efter förra årets bokmässa sa jag: Aldrig mer!
Jag ställer mig inte en gång till i en liten monter och läser
ur min roman
medan folk passerar utan att lägga märke till en. Vilket inte
är fallet om man döpts till P-O Enquist eller Jan Guillou -
men så är ju spelets regler. Trots alla dubier anmälde jag
mig till årets bokmässa. Det fanns ju trots allt en del
kontakter jag tänkte ta, förutom den dryga halvtimmen som
jag skulle framträda under de två dagarna.
Och man lär sig. Den här gången tog jag det
inte personligt
när alla passerade eller stod och pratade högt, medan jag
försökte vara litterär. Det handlar om att gilla läget. Det
som
var uppmuntrande var att så många kom till vår
förlagsmonter: Ord & Visor. Den som eldsjälen Göran Lundin
och några driftiga författare byggt upp. Det spikades till och
med ihop ett älgtorn där vi författare skulle sitta och tala
till
folket. Men ingen begrep varifrån rösten kom: Var det
arrangörernas högtalarsystem eller något änglaväsen som
svävade under taket. Så tornet gjordes om till ett bokställ.
Mässan är onekligen en guldgruva för författare
som vill
knyta viktiga kontakter. För min del fördes en del givande
samtal med folk som ger ut pocket- och ljudböcker. Men när
det gäller den litterära biten, att försöka nå nya läsare är
konkurrensen mördande. När man ser det enorma utbudet
av böcker, begriper man varför kampen är så stenhård - och
att man förmodligen måste ha en aning tur för att bli
upptäckt.
Jag lämnade årets bokmässa med lättnad. Till
och med trafikkaoset utanför mässhallen och myllret på Avenyn
var
en befrielse. Om jag återvänder? Jo, jag kommer säkert att
besöka mässan fler gånger. Kanske just därför att jag är
grabben från byn där glesheten och tystnaden var ett faktum;
där man under slåttern lutade sig mot en höräfsa och knep
käft. Denna erfarenhet är en styrka när jag tvingas
trängas med 30 000 andra människor. Jag blir stark av att i
tankarna kunna återvända till barndomens tysta hemby.
* * *
Ronald
Reagan, en av dem som fått leda världens
supermakt USA lär ha sagt: ”Jag har order om att väckas vid
vilken tidpunkt som helst ifall nationens säkerhet är hotad,
även om jag sitter i regeringssammanträde.” Nu går USA
återigen till val… Må Bush ryka all världens väg!
KENT
LUNDHOLM
|
