|
Det han var i färd med
att göra skulle utan överdrift kunna betecknas som
dumdristigt. Somliga menade att det var huvudlöst, rent
av idiotiskt, medan andra tyckte att annat inte var att vänta
av Göte Andersson. Han var ju sådan, nalta eljest,
omöjlig att kuva och resonera med. Nu var detta inget som
Göte tänkte på när han sparkade fram längs
byavägen denna aprilnatt med en ljummen bris som pressade
sig kring det kantiga och vindtärda ansiktet.
Natthimlen kupade sig över bergen, sjön och byn, och
ur det svarta trängde ett blekt stjärnljus fram och
snett ovanför bergskammen kom den fullmogna månen
rullande. Någonstans uppe i skogen, borta på bergets
sluttningar, hördes den brunstiga rävhanens skrik,
plågat och genomskärande, som om det inte nådde
ända fram.
Göte spottade snuset över axeln och tog i med högerfoten
för att ge sparken extra fart i utförsbacken. Det lyste
i Märta Fredrikssons köksfönster, men han kunde
inte se om gumman fanns bakom rutorna. Fast otroligt var det
inte. Förmodligen stod hon och tryckte bakom någon
av gardinerna, nyfiket spejande. Hon var en satans skvallerkärring
som käften jämt glappade på. Göte fnyste
och ruskade på huvudet. Det gick undan i backen. Nu gällde
det att hålla i sig och se upp så att det inte plötsligt
blev tvärstopp i något av de öppna såren
i vägen.
Det var den tiden på året när Göte brukade
ställa allt på sin spets och pröva hur Gud Fader
egentligen skulle ha det med saker och ting här i världen.
Varje gång hade det hela utfallit till Götes belåtenhet.
Visserligen hade det vid några tillfällen kunnat gå
käpp rätt åt fanders. Varje gång hade han
dyrt och heligt svurit att det varit sista gången, men
så gick sommaren och hösten, och en bit in på
vintern började det pirra i kroppen. Nog jäklar skulle
jag ha varit ut på isen i år också. Det kunde
ju dessutom vara så att det var en än större
utmaning mot ödet och Gud Fader i himlen att bryta mot rutinerna,
och om det dessutom gått vägen tjugofem vårar
i rad, varför skulle det då inte göra det även
denna vår, frågade han sig där han stod på
stranden och kände hur det kippade av vatten och blötsnö
under stövlarna.
Han tittade storögt mot himlen och tog sig för näsan.
Det var något som inte stämde, något som skvallrade
om att nåt helvete var på gång. Vad som än
hände ute på den svaga vårisen, så skulle
inget bli som förr. Det hade också Andersson sagt.
Göte, din jävla idiot, den här sommaren kommer
att aldrig bli någon annan lik!
Räven skrek till igen. Den verkade ha tagit sig högre
upp efter bergssluttningarna, för skriket hördes tydligare.
Göte slog ihop händerna, drog ett djupt andetag och
gav sig ut på svagisen. Han styrde sparken framför
sig för att fördela tyngden på det sköra
underlaget. Isen kved under honom och emellanåt hördes
dova brak och knirrande läten som letade sig mot den öppna
sjön några hundra meter längre ut. Flera gånger
stannade han och tvekade. Kanske var det dumt ändå?
Nog skulle det vara skönare att sätta sig i gungstolen
och röka en pipa. Tungan gick mellan mungiporna som en visp
och ögonen rullade stort inne i skallen. Det var kanske
ändå inte rätt att en liten människa som
han skulle fresta Gud på det här sättet. Vem
visste, kanske hade Vår Herre tröttnat på hans
futtiga försök att få svar. Han snöt sig
i handen och fortsatte.
Den öppna sjön hördes allt tydligare och det skvalpade
och kippade kring stövlarna, samtidigt som knakandet i isen
blev allt mer olycksbådande. Nu var det inte långt
kvar innan det var dags. Han lämnade sparken och gick för
egen maskin den sista biten. Försiktigt satte han ner den
ena stöveln före den andra, rullade på hela foten
för att inte fresta på isen allt för häftigt.
Nu skilde bara ett tiotal meter mellan det öppna vattnet
och den plats där han stod. Det rann in vatten genom hålet
i högerstöveln som han så länge tänkt
laga.
Räven skrek utan att få svar.
Göte vände sig och kastade ett öga upp mot landbacken.
Det lyste fortfarande i Märtas fönster. Längre
bort i byn syntes gatlyktorna och ett och annat svagt sken från
gårdarna. Det var nog bara han och Märta uppe i denna
sena timme. Och räven förstås.
Innan det var dags skulle han ta sig en pipa rök. Han fiskade
fram pipan och tobakspaketet ur bröstfickan på blåblusen,
stoppade omsorgsfullt piphuvudet och slog eld på en tändsticka.
Ljuslågan lyste för ett kort ögonblick upp ansiktet
och visade de strama och allvarsamma dragen. Röken kröp
tätt över näsan för att skingras i höjd
med ögonen. Den här pipan smakade ovanligt gott, men
så kunde det också vara det allra sista pipstoppet
han rökte.
Om någon i denna stund frågat honom varför han
befann sig därute, vad han var i färd med att göra,
så skulle han inte ha kunnat svara. I varje fall inte klart
och redigt. Möjligen skulle han berätta om tidningsartikeln
han läst härförleden, om hur folk på andra
sidan jordklotet gick till väga för att pröva
Gud. Han hade läst om hur infödingar brukade binda
en lian kring fötterna och kasta sig med huvudet före
ner i en ravin, men precis innan de skulle krossa skallen mot
klipporna, ryckte lianen till och drog dem uppåt igen.
Ungefär så kändes det där hans stod. Som
att vara i färd att kasta sig huvudstupa ner i avgrunden.
Han rökte tills det bubblade i pipan.
"Nu ska det ske. Så sant som jag heter Karl Göte
Ambrosius Andersson", mumlade han in mot sig själv
och bet fast pipan i mungipan.
De sista metrarna vågade han inte ens lyfta stövlarna,
utan styrde dem framför sig i issörjan. Återigen
hördes ett dovt brak, den här gången snett bakom.
Han väntade tills det blev tyst. Det pulserade upp efter
halsen, läpparna kändes torra, tungan för stor.
Nu skulle det avgöras. Antingen skulle han fortsätta
med grisuppfödningen ytterligare ett år, precis som
vanligt, eller så skulle han sjunka ner till botten och
omslutas av iskallt vatten som tog andan ur honom. En sista blick
bort mot byn. Allt var stilla. Han kröp ihop, tog sats och
sköt upp i ett jämnfotahopp, så högt som
gammelmanskroppen orkade, och hängde ett kort ögonblick
i luften, som en uppkastad mjölsäck, till dess jorden
kallade på honom och benen sträcktes ut. Han damp
ner med ett brak.
Göte slog upp ögonen och höll andan. Även
om stövlarna sjunkit ner en bit i sörjan, var han fortfarande
ovanför. Isen hade hållit även denna gång.
Han hade klarat prövningen och fått klartecken att
sträva på ytterligare ett år här på
jorden. Det small till i isen och ett flera meter stort isblock
lossnade och drev ut till sjöss. Det hade varit nära
den här gången.
Han fnyste och snöt näsan ren. Ett brett leende klöv
ansiktet ända upp till kindknotorna. Pipan pekade rakt upp,
som om den stod i stram givakt. Han klappade händerna och
gick mot sparken. Jublet bubblade nere i bröstet och det
pirrade som sockerdricka i fötterna. Han böjde huvudet
bakåt och tittade in i stjärnhimlen, log mot Karlavagnen
och Stora Björn, vred en aning på huvudet och blinkade
mot månen. Om det nu var så att det skulle gå
käpp rätt åt skogen gick det inte att förhindra.
Allt det som sker på denna jord är förutbestämt,
sagt och inskrivit i Boken redan i tidernas begynnelse.
"Nu jäklar", ropade han och knöt högernäven.
"Nu kom jag att leva det här året också!
Hä har jag svart på vitt på!"
Uppe från berget hördes rävens ensamma skrik.
© KENT LUNDHOLM
|