Det han var i färd med att göra skulle utan överdrift kunna betecknas som dumdristigt. Somliga menade att det var huvudlöst, rent av idiotiskt, medan andra tyckte att annat inte var att vänta av Göte Andersson. Han var ju sådan, nalta eljest, omöjlig att kuva och resonera med. Nu var detta inget som Göte tänkte på när han sparkade fram längs byavägen denna aprilnatt med en ljummen bris som pressade sig kring det kantiga och vindtärda ansiktet.

Natthimlen kupade sig över bergen, sjön och byn, och ur det svarta trängde ett blekt stjärnljus fram och snett ovanför bergskammen kom den fullmogna månen rullande. Någonstans uppe i skogen, borta på bergets sluttningar, hördes den brunstiga rävhanens skrik, plågat och genomskärande, som om det inte nådde ända fram.

Göte spottade snuset över axeln och tog i med högerfoten för att ge sparken extra fart i utförsbacken. Det lyste i Märta Fredrikssons köksfönster, men han kunde inte se om gumman fanns bakom rutorna. Fast otroligt var det inte. Förmodligen stod hon och tryckte bakom någon av gardinerna, nyfiket spejande. Hon var en satans skvallerkärring som käften jämt glappade på. Göte fnyste och ruskade på huvudet. Det gick undan i backen. Nu gällde det att hålla i sig och se upp så att det inte plötsligt blev tvärstopp i något av de öppna såren i vägen.

Det var den tiden på året när Göte brukade ställa allt på sin spets och pröva hur Gud Fader egentligen skulle ha det med saker och ting här i världen. Varje gång hade det hela utfallit till Götes belåtenhet. Visserligen hade det vid några tillfällen kunnat gå käpp rätt åt fanders. Varje gång hade han dyrt och heligt svurit att det varit sista gången, men så gick sommaren och hösten, och en bit in på vintern började det pirra i kroppen. Nog jäklar skulle jag ha varit ut på isen i år också. Det kunde ju dessutom vara så att det var en än större utmaning mot ödet och Gud Fader i himlen att bryta mot rutinerna, och om det dessutom gått vägen tjugofem vårar i rad, varför skulle det då inte göra det även denna vår, frågade han sig där han stod på stranden och kände hur det kippade av vatten och blötsnö under stövlarna.

Han tittade storögt mot himlen och tog sig för näsan. Det var något som inte stämde, något som skvallrade om att nåt helvete var på gång. Vad som än hände ute på den svaga vårisen, så skulle inget bli som förr. Det hade också Andersson sagt. Göte, din jävla idiot, den här sommaren kommer att aldrig bli någon annan lik!
Räven skrek till igen. Den verkade ha tagit sig högre upp efter bergssluttningarna, för skriket hördes tydligare.

Göte slog ihop händerna, drog ett djupt andetag och gav sig ut på svagisen. Han styrde sparken framför sig för att fördela tyngden på det sköra underlaget. Isen kved under honom och emellanåt hördes dova brak och knirrande läten som letade sig mot den öppna sjön några hundra meter längre ut. Flera gånger stannade han och tvekade. Kanske var det dumt ändå? Nog skulle det vara skönare att sätta sig i gungstolen och röka en pipa. Tungan gick mellan mungiporna som en visp och ögonen rullade stort inne i skallen. Det var kanske ändå inte rätt att en liten människa som han skulle fresta Gud på det här sättet. Vem visste, kanske hade Vår Herre tröttnat på hans futtiga försök att få svar. Han snöt sig i handen och fortsatte.

Den öppna sjön hördes allt tydligare och det skvalpade och kippade kring stövlarna, samtidigt som knakandet i isen blev allt mer olycksbådande. Nu var det inte långt kvar innan det var dags. Han lämnade sparken och gick för egen maskin den sista biten. Försiktigt satte han ner den ena stöveln före den andra, rullade på hela foten för att inte fresta på isen allt för häftigt. Nu skilde bara ett tiotal meter mellan det öppna vattnet och den plats där han stod. Det rann in vatten genom hålet i högerstöveln som han så länge tänkt laga.
Räven skrek utan att få svar.

Göte vände sig och kastade ett öga upp mot landbacken. Det lyste fortfarande i Märtas fönster. Längre bort i byn syntes gatlyktorna och ett och annat svagt sken från gårdarna. Det var nog bara han och Märta uppe i denna sena timme. Och räven förstås.

Innan det var dags skulle han ta sig en pipa rök. Han fiskade fram pipan och tobakspaketet ur bröstfickan på blåblusen, stoppade omsorgsfullt piphuvudet och slog eld på en tändsticka. Ljuslågan lyste för ett kort ögonblick upp ansiktet och visade de strama och allvarsamma dragen. Röken kröp tätt över näsan för att skingras i höjd med ögonen. Den här pipan smakade ovanligt gott, men så kunde det också vara det allra sista pipstoppet han rökte.

Om någon i denna stund frågat honom varför han befann sig därute, vad han var i färd med att göra, så skulle han inte ha kunnat svara. I varje fall inte klart och redigt. Möjligen skulle han berätta om tidningsartikeln han läst härförleden, om hur folk på andra sidan jordklotet gick till väga för att pröva Gud. Han hade läst om hur infödingar brukade binda en lian kring fötterna och kasta sig med huvudet före ner i en ravin, men precis innan de skulle krossa skallen mot klipporna, ryckte lianen till och drog dem uppåt igen. Ungefär så kändes det där hans stod. Som att vara i färd att kasta sig huvudstupa ner i avgrunden.
Han rökte tills det bubblade i pipan.

"Nu ska det ske. Så sant som jag heter Karl Göte Ambrosius Andersson", mumlade han in mot sig själv och bet fast pipan i mungipan.

De sista metrarna vågade han inte ens lyfta stövlarna, utan styrde dem framför sig i issörjan. Återigen hördes ett dovt brak, den här gången snett bakom. Han väntade tills det blev tyst. Det pulserade upp efter halsen, läpparna kändes torra, tungan för stor. Nu skulle det avgöras. Antingen skulle han fortsätta med grisuppfödningen ytterligare ett år, precis som vanligt, eller så skulle han sjunka ner till botten och omslutas av iskallt vatten som tog andan ur honom. En sista blick bort mot byn. Allt var stilla. Han kröp ihop, tog sats och sköt upp i ett jämnfotahopp, så högt som gammelmanskroppen orkade, och hängde ett kort ögonblick i luften, som en uppkastad mjölsäck, till dess jorden kallade på honom och benen sträcktes ut. Han damp ner med ett brak.

Göte slog upp ögonen och höll andan. Även om stövlarna sjunkit ner en bit i sörjan, var han fortfarande ovanför. Isen hade hållit även denna gång. Han hade klarat prövningen och fått klartecken att sträva på ytterligare ett år här på jorden. Det small till i isen och ett flera meter stort isblock lossnade och drev ut till sjöss. Det hade varit nära den här gången.

Han fnyste och snöt näsan ren. Ett brett leende klöv ansiktet ända upp till kindknotorna. Pipan pekade rakt upp, som om den stod i stram givakt. Han klappade händerna och gick mot sparken. Jublet bubblade nere i bröstet och det pirrade som sockerdricka i fötterna. Han böjde huvudet bakåt och tittade in i stjärnhimlen, log mot Karlavagnen och Stora Björn, vred en aning på huvudet och blinkade mot månen. Om det nu var så att det skulle gå käpp rätt åt skogen gick det inte att förhindra. Allt det som sker på denna jord är förutbestämt, sagt och inskrivit i Boken redan i tidernas begynnelse.

"Nu jäklar", ropade han och knöt högernäven. "Nu kom jag att leva det här året också! Hä har jag svart på vitt på!"

Uppe från berget hördes rävens ensamma skrik.

© KENT LUNDHOLM