Kulturartikel
Peter Nilson
av Kent Lundholm
Publ. VF 2000    
[Åter artiklar]
[Startsida]

Fötterna i myllan - blicken mot himlen

Till slut finner jag fram till hans webbplats. Där, dold i den digitala rymden, vilar hans ord. Det är inga märkvärdiga hemsidor. Designen är kantig, typsnittet grovt, spretigt. Det förvånar mig. Som författare var han en utpräglad stilist.
Men det är inte alltid det yttre som avgör.
I makligt tempo berättar han om sin "klassresa": om mjölnarsonen som såg upp till Einstein och ville bygga en tidsmaskin, som efter sjunde klass blev bonde och lärde sig att plöja och meja ner en hel rågåker med lie. En pojken gick och drömde. Om att bli författare, om att flyga till månen.
Webbplatsen känns öde. Kanske för att Peter Nilson dog förra våren.

Min inre bild av honom: en man med fötterna stadigt i den småländska myllan och blicken riktad mot stjärnhimlen. En man som försökte lösa de stora gåtorna - ständigt på jakt efter svaren. Klart är: i hans texter lyser stjärnorna mellan raderna.
När Peter Nilson avled lämnades ett stort tomrum i svensk litteratur. Han var en av de författare jag ständigt gick och väntade att få möta igen. Det var spännande att invänta Peter Nilson; antingen mötte ett svindlande äventyr i romanform eller så ödmjuka, spirituella essäer om vårt livsrum i universum.
Det var i slutet av 80-talet som jag första gången kom i kontakt med hans författarskap. Min polare Johansson satt en eftermiddag vid köksbordet, sugande på en slocknad fimp, och bläddrade förstrött i en bok. Det var "Guldspiken" som låg framför honom. "Den här ska du läsa", sa han lakoniskt.
Några veckor senare hade jag romanen i min ägo.

Om "Guldspiken" skriver Peter Nilson så här på sin webbplats: "Guldspiken växte fram ur minnen från min barndom och ur mina fantasier kring en besynnerlig grav i skogen, nära min första skolväg.../...huvudpersonen Elias och hans upplevelser har jag diktat kring en tradition om att någon vid den tiden trodde sig vara kallad av Gud att predika för de osaliga i Helvetet."
Det som gör Nilson så intressant, förutom ett vackert och drivet språk, är hans berättarperspektiv. Alltid detta jordnära sätt att beskriva världen och universum - det lilla i det stora, och vice versa. Kombinationen mellan hans yttre som astronom och inre som författare gav ett imponerande berättardjup.

"Rymdväktaren" är kanske hans märkligaste roman. Vet inte i vilken genre den ska placeras: vetenskapsroman, science fiction... Så här skriver Peter Nilson själv om den:
"En av poängerna med berättelsen är att det finns fler universa än vårt, och det är ovisst om romanen utspelar sig här på vår jord eller på en planet i något av de andra uni-versa som kan existera enligt modern kosmologi. Jag vet inte själv hur det ligger till, men jag vill inte gärna tro att katastroferna inträffar här."
Under läsandet av romanen blev jag vid ett flertal tillfällen skrämd. Det kändes som om någon flåsade mig i nacken. Andedräkten var iskall. Vet att det finns andra tolkningar av romanen: "En grabbig flumhistoria " Den recenserande kultureliten kom att delas i två läger.
Att "Rymdväktaren" skulle kunna avfärdas för sin "grabbighet" kan jag inte hålla med om. Där finns för mycket poesi, för många dimensioner av tvivel.

De kom tätt inpå varandra. 1991: "Stjärnvägar". 1992: "Rymdljus". 1993: "Solvindar". Tre resor i tiden; tre böcker som belyser allt det där ofattbara, det vi vill förstå men inte begriper.
"Vi kommer aldrig mer att kunna fånga universum i en planritning, i en enda entydig bild. Vi vet för litet, vi kommer nog alltid att veta för litet, vi har horisonten för tätt inpå oss".
Tunga, allvarliga - och hoppingivande citat från "Stjärnvägar".
I "Stjärnvägar" blandar han betraktelser som andas lerig smålandsmylla med avlägset darrande stjärnljus. Och han balanserar, mycket skickligt, på den smala lina som bär upp både astronomisk fackkunskap och ett känsligt författarskap.
"Där är jag tillbaka i fantasierna under stjärnhimlen. Minnet av att gå ut på morfars gårdsplan en stjärnklar kväll för länge sedan och vara mitt i universum. Att undra vad som händer därute bland världarna". Ett citat från "Rymdljus" - där essäerna slåss om en plats på jorden och en väl placerad utkiksplats i universums allra yttersta.

Som alltid när det gäller tycke och smak, handlar det om de referenspunkter man bär med sig. Som grabben från landet känner jag igen mig i hans språk och tonläget i berättelserna. Han lockar mig bakåt i tiden och tvingar mig att se framåt.

"Efter mig växer min barndoms ängar ohjälpligt igen. Men så länge jag lever eller så länge krafterna räcker skall jag hålla undan granskogen".

Jo, så kan det nog förhålla sig.

KENT LUNDHOLM

[Åter artiklar]
[Startsida]