|
Kulturartikel
Peter Nilson
av Kent Lundholm
Publ. VF 2000
[Åter artiklar]
[Startsida]
Fötterna i myllan -
blicken mot himlen
Till slut finner jag fram till
hans webbplats. Där, dold i den digitala rymden, vilar hans
ord. Det är inga märkvärdiga hemsidor. Designen
är kantig, typsnittet grovt, spretigt. Det förvånar
mig. Som författare var han en utpräglad stilist.
Men det är inte alltid det yttre som avgör.
I makligt tempo berättar han om sin "klassresa":
om mjölnarsonen som såg upp till Einstein och ville
bygga en tidsmaskin, som efter sjunde klass blev bonde och lärde
sig att plöja och meja ner en hel rågåker med
lie. En pojken gick och drömde. Om att bli författare,
om att flyga till månen.
Webbplatsen känns öde. Kanske för att Peter Nilson
dog förra våren.
Min inre bild av honom: en
man med fötterna stadigt i den småländska myllan
och blicken riktad mot stjärnhimlen. En man som försökte
lösa de stora gåtorna - ständigt på jakt
efter svaren. Klart är: i hans texter lyser stjärnorna
mellan raderna.
När Peter Nilson avled lämnades ett stort tomrum i
svensk litteratur. Han var en av de författare jag ständigt
gick och väntade att få möta igen. Det var spännande
att invänta Peter Nilson; antingen mötte ett svindlande
äventyr i romanform eller så ödmjuka, spirituella
essäer om vårt livsrum i universum.
Det var i slutet av 80-talet som jag första gången
kom i kontakt med hans författarskap. Min polare Johansson
satt en eftermiddag vid köksbordet, sugande på en
slocknad fimp, och bläddrade förstrött i en bok.
Det var "Guldspiken" som låg framför
honom. "Den här ska du läsa", sa han lakoniskt.
Några veckor senare hade jag romanen i min ägo.
Om "Guldspiken"
skriver Peter Nilson så här på sin webbplats:
"Guldspiken växte fram ur minnen från min
barndom och ur mina fantasier kring en besynnerlig grav i skogen,
nära min första skolväg.../...huvudpersonen Elias
och hans upplevelser har jag diktat kring en tradition om att
någon vid den tiden trodde sig vara kallad av Gud att predika
för de osaliga i Helvetet."
Det som gör Nilson så intressant, förutom ett
vackert och drivet språk, är hans berättarperspektiv.
Alltid detta jordnära sätt att beskriva världen
och universum - det lilla i det stora, och vice versa. Kombinationen
mellan hans yttre som astronom och inre som författare gav
ett imponerande berättardjup.
"Rymdväktaren"
är kanske hans märkligaste roman. Vet inte i vilken
genre den ska placeras: vetenskapsroman, science fiction... Så
här skriver Peter Nilson själv om den:
"En av poängerna med berättelsen är att
det finns fler universa än vårt, och det är ovisst
om romanen utspelar sig här på vår jord eller
på en planet i något av de andra uni-versa som kan
existera enligt modern kosmologi. Jag vet inte själv hur
det ligger till, men jag vill inte gärna tro att katastroferna
inträffar här."
Under läsandet av romanen blev jag vid ett flertal tillfällen
skrämd. Det kändes som om någon flåsade
mig i nacken. Andedräkten var iskall. Vet att det finns
andra tolkningar av romanen: "En grabbig flumhistoria "
Den recenserande kultureliten kom att delas i två läger.
Att "Rymdväktaren" skulle kunna avfärdas
för sin "grabbighet" kan jag inte hålla
med om. Där finns för mycket poesi, för många
dimensioner av tvivel.
De kom tätt inpå
varandra. 1991: "Stjärnvägar". 1992: "Rymdljus".
1993: "Solvindar". Tre resor i tiden; tre böcker
som belyser allt det där ofattbara, det vi vill förstå
men inte begriper.
"Vi kommer aldrig mer att kunna fånga universum
i en planritning, i en enda entydig bild. Vi vet för litet,
vi kommer nog alltid att veta för litet, vi har horisonten
för tätt inpå oss".
Tunga, allvarliga - och hoppingivande citat från "Stjärnvägar".
I "Stjärnvägar" blandar han betraktelser
som andas lerig smålandsmylla med avlägset darrande
stjärnljus. Och han balanserar, mycket skickligt, på
den smala lina som bär upp både astronomisk fackkunskap
och ett känsligt författarskap.
"Där är jag tillbaka i fantasierna under stjärnhimlen.
Minnet av att gå ut på morfars gårdsplan en
stjärnklar kväll för länge sedan och vara
mitt i universum. Att undra vad som händer därute bland
världarna". Ett citat från "Rymdljus"
- där essäerna slåss om en plats på
jorden och en väl placerad utkiksplats i universums allra
yttersta.
Som alltid när det gäller
tycke och smak, handlar det om de referenspunkter man bär
med sig. Som grabben från landet känner jag igen mig
i hans språk och tonläget i berättelserna. Han
lockar mig bakåt i tiden och tvingar mig att se framåt.
"Efter mig växer
min barndoms ängar ohjälpligt igen. Men så länge
jag lever eller så länge krafterna räcker skall
jag hålla undan granskogen".
Jo, så kan det nog förhålla
sig.
KENT LUNDHOLM
[Åter
artiklar]
[Startsida]
|