Egentligen började allt i min barndom. Jag tillbringade en stor del av min barndom sittande på olika pinnstolar i köken hos de gummor och gubbar som levde sina liv i hemtrakterna. I Baklandet. Mest kom jag att präglas av farmors fantastiska berättelser - av styrkan av de oförättelser som hon bar med sig och som skymde ljuset från Nuet.

Allt det jag skrivit är präglat av miljön jag växte upp i. Den norrländska storskogen kommer föralltid att susa i mitt hjärta.      

Drömmen om författarskapet...
Den dagen när jag lärde mig förstå spårkets kod - en vårdag i årskurs sju - såg jag möjligheterna att i skrift redogöra för alla de muntliga berättelser jag hört i min barndom.

Som vuxen hamnade jag i vården. Blev sjuksköterska, funderade skarpt på att bli läkare. Men skrivandet pockade på. Under en lång rad år kom jag leva i kappsäck - jag och min skrivmaskin. Jag skrev och skrev. Det blev väl en sju-åtta romaner under dessa tio år. Hösten 1987 visade Bonniers sitt intresse. Bjöd ner mig till Storstan, gav uppmuntran, överstänkte mig med lovord - och bad mig återkomma med en "något förändrad roman". Sagt och gjort. Skrev om romanen under tre svarta måndader och åkte sen till New York för att fira...

Återvände till ett väntande refuceringsbrev.      

Den tunga perioden...
Sökte fotfäste under en lång rad år. Skrev i förtvivlan innan skutan till slut fann en hamn.

Jag skrev och skrev på min triologi om BYN. I centrum stod Göte Andersson, svinuppfödaren. Trots alla omskrivningar fann jag aldrig rätt tonläget.

En dag på mitt jobb - arbetade som kulturredaktör på Västerbottens Folkblad - föll ledan som ett tungt stenblock över mig. Jag tyckte mig, trots tyngden, för ett ögonblick se klart. Jag sa upp mig och klev med ett jättekliv in i arbetslösheten - och det rum där romanen äntligen skulle bli skriven.

Det tog ett år att skriva "Svin föder svin". Men den blev klar. Den tänkta triologin blev en enda roman. När den var klar snubblade jag över Göran Burén på förlaget Ord & Visor.

Resten är historia.  

/Kent Lundholm