Den här webben är nerlagd. Följ länken så kommer du till min nya webb.

Till min nya webb

 

 

Kulturartikel
Torgny Lindgren
av Kent Lundholm
Publ. LO-tidningen, April 2002  
 

 Om konsten att skriva ­ och lite om pölsa

 

 
Foto: Kent Lundholm
 

 - Jag har blivit inbjuden för att tala om konsten att skriva, men det ska jag göra allt för att undvika. Jag vet nämligen inget om skrivandet, inledde Torgny Lindgren.


Han är på hemmaplan. Det märks. Som vanligt när Torgny Lindgren kommer till Västerbotten är det fullsmockat med fans. Den här gången i Aula Nordica i Umeå. När Sara Lidman kommer in och sätter sig på en reserverad plats på första bänkraden, sänker sig ett en respektfull tystnad i lokalen. När Torgny får blicken på henne, stegar han fram och kysser henne ömt på kinderna, gentleman som han är.


Den som aldrig hört Torgny Lindgren live har missat något alldeles extra. Vid första anblicken ger han ett något förvirrat intryck där han står med håret på ända och glasögonen nere på nästippen. Men få har en sådan svada som herr Lindgren.

     

Inavelns inverkan på författarskapet
- När jag träffar riktiga författare som exempelvis Sara, så talar vi aldrig om hur det är att skriva. Möjligen att det ger vi oss ryggskott. Det finns så ju så mycket annat här i livet, som fotboll och god mat.
Torgny har sina rötter i Raggsjö, en liten by inte långt ifrån Norsjö i norra Västerbotten. I det området, på denna lilla geografiska plätt, finns en märklig anhopning av litterära storheter. Förutom Torgny och Sara, så kan vi räkna upp P O Enqvist, syskonen Kurt och Anita Salomonsson och Åke Lundgren.
Vid ett av Torgnys tidigare framträdande, frågade dåvarande landshövding Georg Andersson hur det kunde komma sig att Västerbotten, och i synnerhet Norsjötrakten, begåvats med så många goda författare.
Efter en stunds funderande svarade Torgny Lindgren:
- Förr trodde jag att det berodde på den muntliga berättartraditionen. Numera svarar jag att det beror på inaveln.

Berättelsernas könsliv
Torgny Lindgren delar upp författandet i två delar. Skrivandet; en långsam, seg och lustfylld process som kan pågå i årtionden. Den andra, "att skriva ner", går fort och är ofta överstökad på en månad.
- "Ormens väg på Hälleberget" påbörjade jag i femårsåldern. Det var då som n'Isak visade mig gropen där hans barndomshem legat, och berättade om hur handlarn som de hade skulder till en dag kom och rev huset.
Sedan gick åren och berättelsen "parade sig" med en annan; den om mormor som åkte runt med sitt orgelharmonium och spelade i gårdarna.
Det var först i början av 80-talet som han satte sig för att "skriva ner" historien. Det fanns dock ett problem. Språket. Norsjömålet, det som han än i dag tänker och drömmer på, var i litterär form redan upptaget av Sara Lidman.
- Men mormor blev räddningen. Jag skrev som det hördes när hon talade till landshövdingen.
Det lindgrenska språket ett faktum.

Pölsa och tbc
Han var skröplig som barn. Tbc-sjuk låg han ofta under köksbordet och lyssnade till hur de vuxna berättade. Det är också ur den tidens upplevelser som hans nya roman "Pölsan" är sprungen.
När han i sexårsåldern låg ensam hemma, kom två män på en motorcykel. De klev in i stugan. Då klättrade han ner i källarn och skar loss ett stycke kallpölsa som han bjöd dem på. De tackade genom att sjunga för "sjukpojken".
- Jag har under alla dessa år grubblat över dessa två män som kom farande, som stannade till vid vårt hus och åt pölsa.
Under årens lopp kom berättelsen att "para sig" med upplevelserna kring lungsoten. Det kom att handla om förhållandet till lungsoten som är döden och till pölsan, som kan vara livet. Sedan gällde det bara att finna en person vars centrum berättelsen kunde vrida sig kring. Den rollen fick en lokalredaktör på Norra Västerbotten.

Språkets musik
Fick vi då veta något om skrivandets konst? Jo, naturligtvis. Även om det mesta sades mellan raderna, så var det en lysande lektion i ämnet. När det gäller Torgny Lindgrens framträdanden, trots alla stickspår berättarivern leder till, så är allt välregisserat. Varje ord, varje text är noga utvalda i förväg.
"Att skriva" handlar om att minska ordens flyktighet. Varje ord måste vara frukten av ett beslut. För Torgny är det textens språk som är det viktigaste. Språkets musik.

"Att hava som en orgel ini sig! Orden bära icke bojor, sa han. Orden, dem hava stormvindens kraft." (Merabs skönhet 1983).

Sara Lidman som äntrade scenen i slutet, erkände öppenhjärtligt att hon många gånger känt "yrkesavund" gentemot Torgny.
- Men satans Torgny, på det sätt du skrev "Ormens väg", hade ju jag också kunnat skriva. Om jag bara kunnat.

© Kent Lundholm
2002-04-03
 

 



Kent Lundholm UMTEXT - Umeå
tel: 090-19 92 90
Har F-skattsedel - Bankgiro: 5277-5111