Foto: Kent Lundholm |
|
- Jag har blivit inbjuden
för att tala om konsten att skriva, men det ska jag göra
allt för att undvika. Jag vet nämligen inget om skrivandet,
inledde Torgny Lindgren.
Han är på hemmaplan. Det märks. Som vanligt när
Torgny Lindgren kommer till Västerbotten är det fullsmockat
med fans. Den här gången i Aula Nordica i Umeå.
När Sara Lidman kommer in och sätter sig på en
reserverad plats på första bänkraden, sänker
sig ett en respektfull tystnad i lokalen. När Torgny får
blicken på henne, stegar han fram och kysser henne ömt
på kinderna, gentleman som han är.
Den som aldrig hört Torgny Lindgren live har missat något
alldeles extra. Vid första anblicken ger han ett något
förvirrat intryck där han står med håret
på ända och glasögonen nere på nästippen.
Men få har en sådan svada som herr Lindgren.
|
|
Inavelns inverkan på
författarskapet
- När jag träffar
riktiga författare som exempelvis Sara, så talar vi
aldrig om hur det är att skriva. Möjligen att det ger
vi oss ryggskott. Det finns så ju så mycket annat
här i livet, som fotboll och god mat.
Torgny har sina rötter i Raggsjö, en liten by inte
långt ifrån Norsjö i norra Västerbotten.
I det området, på denna lilla geografiska plätt,
finns en märklig anhopning av litterära storheter.
Förutom Torgny och Sara, så kan vi räkna upp
P O Enqvist, syskonen Kurt och Anita Salomonsson och Åke
Lundgren.
Vid ett av Torgnys tidigare framträdande, frågade
dåvarande landshövding Georg Andersson hur det kunde
komma sig att Västerbotten, och i synnerhet Norsjötrakten,
begåvats med så många goda författare.
Efter en stunds funderande svarade Torgny Lindgren:
- Förr trodde jag att det berodde på den muntliga
berättartraditionen. Numera svarar jag att det beror på
inaveln.
Berättelsernas könsliv
Torgny Lindgren delar
upp författandet i två delar. Skrivandet; en långsam,
seg och lustfylld process som kan pågå i årtionden.
Den andra, "att skriva ner", går fort och är
ofta överstökad på en månad.
- "Ormens väg på Hälleberget" påbörjade
jag i femårsåldern. Det var då som n'Isak visade
mig gropen där hans barndomshem legat, och berättade
om hur handlarn som de hade skulder till en dag kom och rev huset.
Sedan gick åren och berättelsen "parade sig"
med en annan; den om mormor som åkte runt med sitt orgelharmonium
och spelade i gårdarna.
Det var först i början av 80-talet som han satte sig
för att "skriva ner" historien. Det fanns dock
ett problem. Språket. Norsjömålet, det som han
än i dag tänker och drömmer på, var i litterär
form redan upptaget av Sara Lidman.
- Men mormor blev räddningen. Jag skrev som det hördes
när hon talade till landshövdingen.
Det lindgrenska språket ett faktum.
Pölsa och tbc
Han var skröplig
som barn. Tbc-sjuk låg han ofta under köksbordet och
lyssnade till hur de vuxna berättade. Det är också
ur den tidens upplevelser som hans nya roman "Pölsan"
är sprungen.
När han i sexårsåldern låg ensam hemma,
kom två män på en motorcykel. De klev in i stugan.
Då klättrade han ner i källarn och skar loss
ett stycke kallpölsa som han bjöd dem på. De
tackade genom att sjunga för "sjukpojken".
- Jag har under alla dessa år grubblat över dessa
två män som kom farande, som stannade till vid vårt
hus och åt pölsa.
Under årens lopp kom berättelsen att "para sig"
med upplevelserna kring lungsoten. Det kom att handla om förhållandet
till lungsoten som är döden och till pölsan, som
kan vara livet. Sedan gällde det bara att finna en person
vars centrum berättelsen kunde vrida sig kring. Den rollen
fick en lokalredaktör på Norra Västerbotten.
Språkets musik
Fick vi då veta
något om skrivandets konst? Jo, naturligtvis. Även
om det mesta sades mellan raderna, så var det en lysande
lektion i ämnet. När det gäller Torgny Lindgrens
framträdanden, trots alla stickspår berättarivern
leder till, så är allt välregisserat. Varje ord,
varje text är noga utvalda i förväg.
"Att skriva" handlar om att minska ordens flyktighet.
Varje ord måste vara frukten av ett beslut. För Torgny
är det textens språk som är det viktigaste. Språkets
musik.
"Att hava som en orgel
ini sig! Orden bära icke bojor, sa han. Orden, dem hava
stormvindens kraft."
(Merabs skönhet 1983).
Sara Lidman som äntrade
scenen i slutet, erkände öppenhjärtligt att hon
många gånger känt "yrkesavund" gentemot
Torgny.
- Men satans Torgny, på det sätt du skrev "Ormens
väg", hade ju jag också kunnat skriva. Om jag
bara kunnat.
© Kent Lundholm
2002-04-03
|
