Foto: Kent Lundholm |
|
-
Jag har blivit inbjuden för att tala om konsten att skriva,
men det ska jag göra allt för att undvika. Jag vet
nämligen inget om skrivandet, inledde Torgny Lindgren.
Han är på hemmaplan. Det märks. Som vanligt
när Torgny Lindgren kommer till Västerbotten är
det fullsmockat med fans. Den här gången i Aula
Nordica i Umeå. När Sara Lidman kommer in och sätter
sig på en reserverad plats på första bänkraden,
sänker sig ett en respektfull tystnad i lokalen. När
Torgny får blicken på henne, stegar han fram och
kysser henne ömt på kinderna, gentleman som han
är.
Den som aldrig hört Torgny Lindgren live har missat något
alldeles extra. Vid första anblicken ger han ett något
förvirrat intryck där han står med håret
på ända och glasögonen nere på nästippen.
Men få har en sådan svada som herr Lindgren.
|
Inavelns inverkan på
författarskapet
- När jag träffar
riktiga författare som exempelvis Sara, så talar
vi aldrig om hur det är att skriva. Möjligen att
det ger vi oss ryggskott. Det finns så ju så mycket
annat här i livet, som fotboll och god mat.
Torgny har sina rötter i Raggsjö, en liten by inte
långt ifrån Norsjö i norra Västerbotten.
I det området, på denna lilla geografiska plätt,
finns en märklig anhopning av litterära storheter.
Förutom Torgny och Sara, så kan vi räkna upp
P O Enqvist, syskonen Kurt och Anita Salomonsson och Åke
Lundgren.
Vid ett av Torgnys tidigare framträdande, frågade
dåvarande landshövding Georg Andersson hur det
kunde komma sig att Västerbotten, och i synnerhet Norsjötrakten,
begåvats med så många goda författare.
Efter en stunds funderande svarade Torgny Lindgren:
- Förr trodde jag att det berodde på den muntliga
berättartraditionen. Numera svarar jag att det beror
på inaveln.
Berättelsernas
könsliv
Torgny Lindgren delar upp
författandet i två delar. Skrivandet; en långsam,
seg och lustfylld process som kan pågå i årtionden.
Den andra, "att skriva ner", går fort och
är ofta överstökad på en månad.
- "Ormens väg på Hälleberget" påbörjade
jag i femårsåldern. Det var då som n'Isak
visade mig gropen där hans barndomshem legat, och berättade
om hur handlarn som de hade skulder till en dag kom och rev
huset.
Sedan gick åren och berättelsen "parade sig"
med en annan; den om mormor som åkte runt med sitt orgelharmonium
och spelade i gårdarna.
Det var först i början av 80-talet som han satte
sig för att "skriva ner" historien. Det fanns
dock ett problem. Språket. Norsjömålet, det
som han än i dag tänker och drömmer på,
var i litterär form redan upptaget av Sara Lidman.
- Men mormor blev räddningen. Jag skrev som det hördes
när hon talade till landshövdingen.
Det lindgrenska språket ett faktum.
Pölsa och tbc
Han var skröplig som
barn. Tbc-sjuk låg han ofta under köksbordet och
lyssnade till hur de vuxna berättade. Det är också
ur den tidens upplevelser som hans nya roman "Pölsan"
är sprungen.
När han i sexårsåldern låg ensam hemma,
kom två män på en motorcykel. De klev in
i stugan. Då klättrade han ner i källarn och
skar loss ett stycke kallpölsa som han bjöd dem
på. De tackade genom att sjunga för "sjukpojken".
- Jag har under alla dessa år grubblat över dessa
två män som kom farande, som stannade till vid
vårt hus och åt pölsa.
Under årens lopp kom berättelsen att "para
sig" med upplevelserna kring lungsoten. Det kom att handla
om förhållandet till lungsoten som är döden
och till pölsan, som kan vara livet. Sedan gällde
det bara att finna en person vars centrum berättelsen
kunde vrida sig kring. Den rollen fick en lokalredaktör
på Norra Västerbotten.
Språkets musik
Fick vi då veta något
om skrivandets konst? Jo, naturligtvis. Även om det mesta
sades mellan raderna, så var det en lysande lektion
i ämnet. När det gäller Torgny Lindgrens framträdanden,
trots alla stickspår berättarivern leder till,
så är allt välregisserat. Varje ord, varje
text är noga utvalda i förväg.
"Att skriva" handlar om att minska ordens flyktighet.
Varje ord måste vara frukten av ett beslut. För
Torgny är det textens språk som är det viktigaste.
Språkets musik.
"Att hava som
en orgel ini sig! Orden bära icke bojor, sa han. Orden,
dem hava stormvindens kraft."
(Merabs skönhet 1983).
Sara Lidman som äntrade
scenen i slutet, erkände öppenhjärtligt att
hon många gånger känt "yrkesavund"
gentemot Torgny.
- Men satans Torgny, på det sätt du skrev "Ormens
väg", hade ju jag också kunnat skriva. Om
jag bara kunnat.
© Kent Lundholm
2002-04-03 |