|
Mannen med Ordet
Så fick jag då
chansen att ställa de två centrala frågorna
till honom. Vi befann oss i residenset i Umeå, i rummet
där pianot och de vackra soffgrupperna stod placerade. Det
var timmarna innan han skulle framträda inför publik.
Han var schablonbilden av sig själv: lätt tillbakalutad
i fåtöljen med korslagda ben och pipan tryggt vilande
i mungipan. Hur farlig är egentligen en stubbrytare och
vad kan ske ifall man slår en bakåtpassning?
Visserligen anade jag svaren - men jag ville höra honom
säga dem.
I fallet med stubbrytaren svarade han: "Den kan vara ohyggligt
farlig!"I fallet med bakåtpassningen gavs svaret:
"Bakåtperspektivet är farligt. Det är något
destruktivt med tillbakablickandet."
Jag var nöjd.
Torgny Lindgren kom tidigt
att bli en av mina författaridoler, en som citerades för
att imponera på vackra flickor. Hans böcker gick att
gripa i flykten och delge inför stumma kamrater. Så
föll sig livet att jag en dag fick möta honom, livs
levande - och han var precis som jag föreställt mig.
Det har sagts att man inte ska återvända till sina
läsupplevelser, att de må de vila i frid. I många
fall är detta sant. Gav mig härförleden i kast
med Herman Hesses "Stäppvargen" och Tomas Manns
"Bergtagen" - romaner som lyser starkt, men som i dags
dato inte betyder ett skvatt för mig. Det är sant:
man tar en risk med att återigen lyfta de romaner som en
gång betydde mycket.
Så var det inte med Lindgrens "Merabs skönhet".
Den har jag läst minst tio gånger - och varje gången
upptäcker jag något nytt. Åtta av gångerna
har den varit föremål för högläsning.
Endast gudarna vet hur många gånger jag påbörjat
den första meningen: "Molin hade lärt sig skrädderiet
i Jörn."
Kanske kom jag med tiden att trötta ut mina vänner.
Dock bar det frukt. Polare i förskingringen som aldrig gett
sken att vara litterära, började att prata som Torgny
och citaten låg som en tät dimma över tillvaron.
Tidigt 80-tal. Vi befinner
oss i Skellefteå. Lever ett torftigt, neurotiskt liv i
en trea på toppen av Getberget. Lider ständigt av
svindel och undviker därför - högst naturligt
- balkongen. Efter en stadig fruktost tar jag en rask promenad
ner på stan. Hamnar i stadens bokhandel, där jag vilset
söker efter en roman att vila min vilsna själ mot.
Famlar med händerna och finner en bok vars omslag går
i brunt; det är svårt att se vad det egentligen föreställer.
Boken är tunn. Kan den verkligen rymma något av vikt?
Har hört talas om författaren som lär vara från
Norsjötrakten. Enligt baksidestexten utspelar sig också
handlingen någonstans mellan Lycksele och Norsjö.
Det känns hemtamt.
Med boken under armen ställer
jag stegen mot Getberget. Känner mig plötsligt sjuk,
dödssjuk, och vidtalar därför försäkringskassan.
Detta är en dag för självömkan. Lägger
mig i den obäddade sängen och slår upp boken.
"Bilaga till sekreterarens årsrapport till Västerbottens
läns Hushållningssällskap 1882".
Sålunda börjar Torgny Lindgrens roman "Ormens
väg på Hälleberget." Igenkännandet!
Detta trots att ett århundrade står emellan handlingens
centrum och sängen. Så här i efterhand tror jagatt
det var sprängkraften i Ordet som skapade denna magi. Eller
rytmen i språket. Som musiken från en tramporgel.
För att inte tala om detta spännande möte mellan
dialekt, högprosa och rikssvenska.
Till detta ska läggas de sublima mötena mellan bibliska
teman och skrönor, där igår och idag smälter
samman. Torgny Lindgren går att läsa i all sin ytlighet
- och i djupaste allvar.
Senare den våren kom
Torgny Lindgren till Skellefteå. Han var inbjuden att läsa
ur sin roman och som frälst parkerade jag naturligtvis i
lokalen. Sara Lidman äntrade podiet. Folk spärrade
upp ögonen.
"Jag är så avundsjuk på den här mannen"
sa hon. "Att inte jag kom på detta sätt att berätta
mina historier."
Applåder och Torgny Lindgren stegade fram, hälsade
blygt och började läsa från de vita pappersark
som han tagit med sig. Först var det tyst. Sedan slog skratten
mot taket.
Nästa möte med Torgny Lindgren var i Oslo. En vintrig
novemberdag anno 1983, klev jag in i bokhandel på Karl
Johan och såg "Merabs skönhet" ligga på
en av diskarna. Jag satt på spårvagnen och höll
krampaktigt i boken, som vore jag rädd att en galen norrman
skulle stjäla den från mig.
Där i min hybel på Sinsenveijen sträckläste
jag boken.
Med den bakgrunden finns det
kanske en viss förståelse för den spänning
jag kände inför mitt första personliga möte
med Torgny Lindgren. Det var i min egenskap som kulturredaktör
som jag fann mig stående öga mot öga med denne
reslige man. Jo, han var lång - och pipa rökte han.
"Han är en apparat. Jag säger det för att
du ska förstå att han icke är en människa
eller ett odjur och icke heller trävirket och järnbitarna
och linan och kroken."
Jo, så är det.
En stubbrytare ska man ha respekt för.
© KENT LUNDHOLM
|
