| -
Jag har blivit inbjuden för att tala om konsten att skriva,
men det ska jag göra allt för att undvika. Jag vet nämligen
inget om skrivandet, inledde Torgny Lindgren. Han är på
hemmaplan. Det märks. Som vanligt när Torgny Lindgren kommer
till Västerbotten är det fullsmockat med fans. Den här gången
i Aula Nordica i Umeå. När Sara Lidman kommer in och sätter
sig på en reserverad plats på första bänkraden, sänker sig
ett en respektfull tystnad i lokalen. När Torgny får blicken
på henne, stegar han fram och kysser henne ömt på kinderna,
gentleman som han är. Den
som aldrig hört Torgny Lindgren live har missat något
alldeles extra. Vid första anblicken ger han ett något
förvirrat intryck där han står med håret på ända och glasögonen
nere på nästippen. Men få har en sådan svada som herr
Lindgren.
Inavelns
inverkan på författarskapet
- När jag träffar riktiga författare som exempelvis
Sara, så talar vi aldrig om hur det är att skriva. Möjligen
att det ger vi oss ryggskott. Det finns så ju så mycket
annat här i livet, som fotboll och god mat.
Torgny har sina rötter i Raggsjö, en liten by inte långt
ifrån Norsjö i norra Västerbotten. I det området, på denna
lilla geografiska plätt, finns en märklig anhopning av
litterära storheter. Förutom Torgny och Sara, så kan vi
räkna upp P O Enqvist, syskonen Kurt och Anita Salomonsson
och Åke Lundgren.
Vid ett av Torgnys tidigare framträdande, frågade dåvarande
landshövding Georg Andersson hur det kunde komma sig att
Västerbotten, och i synnerhet Norsjötrakten, begåvats
med så många goda författare.
Efter en stunds funderande svarade Torgny Lindgren:
- Förr trodde jag att det berodde på den muntliga berättartraditionen.
Numera svarar jag att det beror på inaveln.
Berättelsernas
könsliv
Torgny Lindgren delar upp författandet i två delar.
Skrivandet; en långsam, seg och lustfylld process som
kan pågå i årtionden. Den andra, "att skriva ner",
går fort och är ofta överstökad på en månad.
- "Ormens väg på Hälleberget" påbörjade jag
i femårsåldern. Det var då som n'Isak visade mig gropen
där hans barndomshem legat, och berättade om hur handlarn
som de hade skulder till en dag kom och rev huset.
Sedan gick åren och berättelsen "parade sig"
med en annan; den om mormor som åkte runt med sitt orgelharmonium
och spelade i gårdarna.
Det var först i början av 80-talet som han satte sig för
att "skriva ner" historien. Det fanns dock ett
problem. Språket. Norsjömålet, det som han än i dag tänker
och drömmer på, var i litterär form redan upptaget av
Sara Lidman.
- Men mormor blev räddningen. Jag skrev som det hördes
när hon talade till landshövdingen.
Det lindgrenska språket ett faktum.
Pölsa
och tbc
Han var skröplig som barn. Tbc-sjuk låg han ofta under
köksbordet och lyssnade till hur de vuxna berättade. Det
är också ur den tidens upplevelser som hans nya roman
"Pölsan" är sprungen.
När han i sexårsåldern låg ensam hemma, kom två män på
en motorcykel. De klev in i stugan. Då klättrade han ner
i källarn och skar loss ett stycke kallpölsa som han bjöd
dem på. De tackade genom att sjunga för "sjukpojken".
- Jag har under alla dessa år grubblat över dessa två
män som kom farande, som stannade till vid vårt hus och
åt pölsa.
Under årens lopp kom berättelsen att "para sig"
med upplevelserna kring lungsoten. Det kom att handla
om förhållandet till lungsoten som är döden och till pölsan,
som kan vara livet. Sedan gällde det bara att finna en
person vars centrum berättelsen kunde vrida sig kring.
Den rollen fick en lokalredaktör på Norra Västerbotten.
Språkets
musik
Fick vi då veta något om skrivandets konst? Jo, naturligtvis.
Även om det mesta sades mellan raderna, så var det en
lysande lektion i ämnet. När det gäller Torgny Lindgrens
framträdanden, trots alla stickspår berättarivern leder
till, så är allt välregisserat. Varje ord, varje text
är noga utvalda i förväg.
"Att skriva" handlar om att minska ordens flyktighet.
Varje ord måste vara frukten av ett beslut. För Torgny
är det textens språk som är det viktigaste. Språkets musik.
"Att
hava som en orgel ini sig! Orden bära icke bojor, sa han.
Orden, dem hava stormvindens kraft." (Merabs
skönhet 1983).
Sara
Lidman som äntrade scenen i slutet, erkände öppenhjärtligt
att hon många gånger känt "yrkesavund" gentemot
Torgny.
- Men satans Torgny, på det sätt du skrev "Ormens
väg", hade ju jag också kunnat skriva. Om jag bara
kunnat.
©
Kent Lundholm
2002-04-03
|
Så
fick jag då chansen att ställa de två centrala frågorna
till honom. Vi befann oss i residenset i Umeå, i rummet
där pianot och de vackra soffgrupperna stod placerade. Det
var timmarna innan han skulle framträda inför publik. Han
var schablonbilden av sig själv: lätt tillbakalutad i fåtöljen
med korslagda ben och pipan tryggt vilande i mungipan. Hur
farlig är egentligen en stubbrytare och vad kan ske ifall
man slår en bakåtpassning?
Visserligen anade jag svaren - men jag ville höra honom
säga dem.
I fallet med stubbrytaren svarade han: "Den kan vara
ohyggligt farlig!"I fallet med bakåtpassningen gavs
svaret: "Bakåtperspektivet är farligt. Det är något
destruktivt med tillbakablickandet."
Jag var nöjd.
Torgny Lindgren kom tidigt att bli en
av mina författaridoler, en som citerades för att imponera
på vackra flickor. Hans böcker gick att gripa i flykten
och delge inför stumma kamrater. Så föll sig livet att
jag en dag fick möta honom, livs levande - och han var
precis som jag föreställt mig. Det har sagts att man inte
ska återvända till sina läsupplevelser, att de må de vila
i frid. I många fall är detta sant. Gav mig härförleden
i kast med Herman Hesses "Stäppvargen" och Tomas
Manns "Bergtagen" - romaner som lyser starkt,
men som i dags dato inte betyder ett skvatt för mig. Det
är sant: man tar en risk med att återigen lyfta de romaner
som en gång betydde mycket.
Så var det inte med Lindgrens "Merabs skönhet".
Den har jag läst minst tio gånger - och varje gången upptäcker
jag något nytt. Åtta av gångerna har den varit föremål
för högläsning. Endast gudarna vet hur många gånger jag
påbörjat den första meningen: "Molin hade lärt sig
skrädderiet i Jörn."
Kanske kom jag med tiden att trötta ut mina vänner. Dock
bar det frukt. Polare i förskingringen som aldrig gett
sken att vara litterära, började att prata som Torgny
och citaten låg som en tät dimma över tillvaron.
Tidigt 80-tal. Vi befinner oss i Skellefteå.
Lever ett torftigt, neurotiskt liv i en trea på toppen
av Getberget. Lider ständigt av svindel och undviker därför
- högst naturligt - balkongen. Efter en stadig fruktost
tar jag en rask promenad ner på stan. Hamnar i stadens
bokhandel, där jag vilset söker efter en roman att vila
min vilsna själ mot. Famlar med händerna och finner en
bok vars omslag går i brunt; det är svårt att se vad det
egentligen föreställer. Boken är tunn. Kan den verkligen
rymma något av vikt? Har hört talas om författaren som
lär vara från Norsjötrakten. Enligt baksidestexten utspelar
sig också handlingen någonstans mellan Lycksele och Norsjö.
Det känns hemtamt.
Med boken under armen ställer jag stegen
mot Getberget. Känner mig plötsligt sjuk, dödssjuk, och
vidtalar därför försäkringskassan. Detta är en dag för
självömkan. Lägger mig i den obäddade sängen och slår
upp boken.
"Bilaga till sekreterarens årsrapport till Västerbottens
läns Hushållningssällskap 1882".
Sålunda börjar Torgny Lindgrens roman "Ormens väg
på Hälleberget." Igenkännandet! Detta trots att ett
århundrade står emellan handlingens centrum och sängen.
Så här i efterhand tror jagatt det var sprängkraften i
Ordet som skapade denna magi. Eller rytmen i språket.
Som musiken från en tramporgel. För att inte tala om detta
spännande möte mellan dialekt, högprosa och rikssvenska.
Till detta ska läggas de sublima mötena mellan bibliska
teman och skrönor, där igår och idag smälter samman. Torgny
Lindgren går att läsa i all sin ytlighet - och i djupaste
allvar.
Senare den våren kom Torgny Lindgren till
Skellefteå. Han var inbjuden att läsa ur sin roman och
som frälst parkerade jag naturligtvis i lokalen. Sara
Lidman äntrade podiet. Folk spärrade upp ögonen.
"Jag är så avundsjuk på den här mannen" sa hon.
"Att inte jag kom på detta sätt att berätta mina
historier."
Applåder och Torgny Lindgren stegade fram, hälsade blygt
och började läsa från de vita pappersark som han tagit
med sig. Först var det tyst. Sedan slog skratten mot taket.
Nästa möte med Torgny Lindgren var i Oslo. En vintrig
novemberdag anno 1983, klev jag in i bokhandel på Karl
Johan och såg "Merabs skönhet" ligga på en av
diskarna. Jag satt på spårvagnen och höll krampaktigt
i boken, som vore jag rädd att en galen norrman skulle
stjäla den från mig.
Där i min hybel på Sinsenveijen sträckläste jag boken.
Med den bakgrunden finns det kanske en
viss förståelse för den spänning jag kände inför mitt
första personliga möte med Torgny Lindgren. Det var i
min egenskap som kulturredaktör som jag fann mig stående
öga mot öga med denne reslige man. Jo, han var lång -
och pipa rökte han.
"Han är en apparat. Jag säger det för att du ska
förstå att han icke är en människa eller ett odjur och
icke heller trävirket och järnbitarna och linan och kroken."
Jo, så är det.
En stubbrytare ska man ha respekt för.
© KENT LUNDHOLM
Publicerad i Västerbottens Folkblad
|
