Den som aldrig hört Torgny Lindgren live har missat något alldeles extra. Vid första anblicken ger han ett något förvirrat intryck där han står med håret på ända och glasögonen nere på nästippen. Men få har en sådan svada som herr Lindgren.

Inavelns inverkan på författarskapet
- När jag träffar riktiga författare som exempelvis Sara, så talar vi aldrig om hur det är att skriva. Möjligen att det ger vi oss ryggskott. Det finns så ju så mycket annat här i livet, som fotboll och god mat.
Torgny har sina rötter i Raggsjö, en liten by inte långt ifrån Norsjö i norra Västerbotten. I det området, på denna lilla geografiska plätt, finns en märklig anhopning av litterära storheter. Förutom Torgny och Sara, så kan vi räkna upp P O Enqvist, syskonen Kurt och Anita Salomonsson och Åke Lundgren.
Vid ett av Torgnys tidigare framträdande, frågade dåvarande landshövding Georg Andersson hur det kunde komma sig att Västerbotten, och i synnerhet Norsjötrakten, begåvats med så många goda författare.
Efter en stunds funderande svarade Torgny Lindgren:
- Förr trodde jag att det berodde på den muntliga berättartraditionen. Numera svarar jag att det beror på inaveln.

Berättelsernas könsliv
Torgny Lindgren delar upp författandet i två delar. Skrivandet; en långsam, seg och lustfylld process som kan pågå i årtionden. Den andra, "att skriva ner", går fort och är ofta överstökad på en månad.
- "Ormens väg på Hälleberget" påbörjade jag i femårsåldern. Det var då som n'Isak visade mig gropen där hans barndomshem legat, och berättade om hur handlarn som de hade skulder till en dag kom och rev huset.
Sedan gick åren och berättelsen "parade sig" med en annan; den om mormor som åkte runt med sitt orgelharmonium och spelade i gårdarna.
Det var först i början av 80-talet som han satte sig för att "skriva ner" historien. Det fanns dock ett problem. Språket. Norsjömålet, det som han än i dag tänker och drömmer på, var i litterär form redan upptaget av Sara Lidman.
- Men mormor blev räddningen. Jag skrev som det hördes när hon talade till landshövdingen.
Det lindgrenska språket ett faktum.

Pölsa och tbc
Han var skröplig som barn. Tbc-sjuk låg han ofta under köksbordet och lyssnade till hur de vuxna berättade. Det är också ur den tidens upplevelser som hans nya roman "Pölsan" är sprungen.
När han i sexårsåldern låg ensam hemma, kom två män på en motorcykel. De klev in i stugan. Då klättrade han ner i källarn och skar loss ett stycke kallpölsa som han bjöd dem på. De tackade genom att sjunga för "sjukpojken".
- Jag har under alla dessa år grubblat över dessa två män som kom farande, som stannade till vid vårt hus och åt pölsa.
Under årens lopp kom berättelsen att "para sig" med upplevelserna kring lungsoten. Det kom att handla om förhållandet till lungsoten som är döden och till pölsan, som kan vara livet. Sedan gällde det bara att finna en person vars centrum berättelsen kunde vrida sig kring. Den rollen fick en lokalredaktör på Norra Västerbotten.

Språkets musik
Fick vi då veta något om skrivandets konst? Jo, naturligtvis. Även om det mesta sades mellan raderna, så var det en lysande lektion i ämnet. När det gäller Torgny Lindgrens framträdanden, trots alla stickspår berättarivern leder till, så är allt välregisserat. Varje ord, varje text är noga utvalda i förväg.
"Att skriva" handlar om att minska ordens flyktighet. Varje ord måste vara frukten av ett beslut. För Torgny är det textens språk som är det viktigaste. Språkets musik.

"Att hava som en orgel ini sig! Orden bära icke bojor, sa han. Orden, dem hava stormvindens kraft." (Merabs skönhet 1983).

Sara Lidman som äntrade scenen i slutet, erkände öppenhjärtligt att hon många gånger känt "yrkesavund" gentemot Torgny.
- Men satans Torgny, på det sätt du skrev "Ormens väg", hade ju jag också kunnat skriva. Om jag bara kunnat.

© Kent Lundholm
2002-04-03 

Torgny Lindgren kom tidigt att bli en av mina författaridoler, en som citerades för att imponera på vackra flickor. Hans böcker gick att gripa i flykten och delge inför stumma kamrater. Så föll sig livet att jag en dag fick möta honom, livs levande - och han var precis som jag föreställt mig. Det har sagts att man inte ska återvända till sina läsupplevelser, att de må de vila i frid. I många fall är detta sant. Gav mig härförleden i kast med Herman Hesses "Stäppvargen" och Tomas Manns "Bergtagen" - romaner som lyser starkt, men som i dags dato inte betyder ett skvatt för mig. Det är sant: man tar en risk med att återigen lyfta de romaner som en gång betydde mycket.
Så var det inte med Lindgrens "Merabs skönhet".
Den har jag läst minst tio gånger - och varje gången upptäcker jag något nytt. Åtta av gångerna har den varit föremål för högläsning. Endast gudarna vet hur många gånger jag påbörjat den första meningen: "Molin hade lärt sig skrädderiet i Jörn."
Kanske kom jag med tiden att trötta ut mina vänner. Dock bar det frukt. Polare i förskingringen som aldrig gett sken att vara litterära, började att prata som Torgny och citaten låg som en tät dimma över tillvaron.

Tidigt 80-tal. Vi befinner oss i Skellefteå. Lever ett torftigt, neurotiskt liv i en trea på toppen av Getberget. Lider ständigt av svindel och undviker därför - högst naturligt - balkongen. Efter en stadig fruktost tar jag en rask promenad ner på stan. Hamnar i stadens bokhandel, där jag vilset söker efter en roman att vila min vilsna själ mot. Famlar med händerna och finner en bok vars omslag går i brunt; det är svårt att se vad det egentligen föreställer. Boken är tunn. Kan den verkligen rymma något av vikt? Har hört talas om författaren som lär vara från Norsjötrakten. Enligt baksidestexten utspelar sig också handlingen någonstans mellan Lycksele och Norsjö. Det känns hemtamt.

Med boken under armen ställer jag stegen mot Getberget. Känner mig plötsligt sjuk, dödssjuk, och vidtalar därför försäkringskassan. Detta är en dag för självömkan. Lägger mig i den obäddade sängen och slår upp boken.
"Bilaga till sekreterarens årsrapport till Västerbottens läns Hushållningssällskap 1882".
Sålunda börjar Torgny Lindgrens roman "Ormens väg på Hälleberget." Igenkännandet! Detta trots att ett århundrade står emellan handlingens centrum och sängen. Så här i efterhand tror jagatt det var sprängkraften i Ordet som skapade denna magi. Eller rytmen i språket. Som musiken från en tramporgel. För att inte tala om detta spännande möte mellan dialekt, högprosa och rikssvenska.
Till detta ska läggas de sublima mötena mellan bibliska teman och skrönor, där igår och idag smälter samman. Torgny Lindgren går att läsa i all sin ytlighet - och i djupaste allvar.

Senare den våren kom Torgny Lindgren till Skellefteå. Han var inbjuden att läsa ur sin roman och som frälst parkerade jag naturligtvis i lokalen. Sara Lidman äntrade podiet. Folk spärrade upp ögonen.
"Jag är så avundsjuk på den här mannen" sa hon. "Att inte jag kom på detta sätt att berätta mina historier."
Applåder och Torgny Lindgren stegade fram, hälsade blygt och började läsa från de vita pappersark som han tagit med sig. Först var det tyst. Sedan slog skratten mot taket.
Nästa möte med Torgny Lindgren var i Oslo. En vintrig novemberdag anno 1983, klev jag in i bokhandel på Karl Johan och såg "Merabs skönhet" ligga på en av diskarna. Jag satt på spårvagnen och höll krampaktigt i boken, som vore jag rädd att en galen norrman skulle stjäla den från mig.
Där i min hybel på Sinsenveijen sträckläste jag boken.

Med den bakgrunden finns det kanske en viss förståelse för den spänning jag kände inför mitt första personliga möte med Torgny Lindgren. Det var i min egenskap som kulturredaktör som jag fann mig stående öga mot öga med denne reslige man. Jo, han var lång - och pipa rökte han.
"Han är en apparat. Jag säger det för att du ska förstå att han icke är en människa eller ett odjur och icke heller trävirket och järnbitarna och linan och kroken."
Jo, så är det.
En stubbrytare ska man ha respekt för.

© KENT LUNDHOLM
Publicerad i Västerbottens Folkblad