Årets roman i Norra Västerbotten
2006-12-28

Vid sidan av Sara Stridsbergs "Drömfakulteten", är det här årets mäktigaste läsupplevelse. En vacker och stilistiskt briljant roman om ondska, religiositet och kärlek. Romanen är också ett dokument över ett Sverige som inte längre finns, över en landsbygd där den kollektiva andan skapade ett socialt skyddsnät för de utsatta. Kent Lundholm visar med "Konungarnas konung" att är en författare av stora mått. Läs den om du får möjlighet.

Caroline Thorén

En roman som antar nästan filmiska dimensioner

Konungarnas konung sitter på tronen i sitt kök. Flugorna surrar runt hans grånande huvud i sommarvärmen. Solens sneda strålar faller över de skälvande händerna som griper hårt runt spiran. Här sitter han och dömer över levande och döda med en konungs auktoritet.

De goda belönas med en plats i himlen medan de onda skickas ner i pyttes, helvetet. Men Konungarnas konung är mer än en allsmäktig domare. Han är också en åldrande man med ett nästan obeskrivbart mörkt förflutet: en barndom där han och hans syskon misshandlades både fysiskt och psykiskt av den religiöst förvirrade och sadistiske fadern Lundström och ett vuxenliv som till stor del präglats av skuggorna från barndomen.

Handlingen i Konungarnas konung förs framåt av två parallella historier där Ragges barndom utgör ena delen och hans nutida liv den andra. I det här fallet är nutiden detsamma som mitten av 1970-talet. Ragge lever i byn Baklandet i Västerbotten och det är en landsbygd i förändring som möter läsaren. Den nya jordbrukspolitiken leder till avfolkning och igenväxning. Sommarsolen gassar över gärden som slagits för sista gången och flugorna surrar i kohagar där inga kor längre betar. Men ännu finns människor som vägrar ge upp sina liv och flytta in till stan. Knut, hans mamma Gunda och pappa Lapp- Nicke är några av dem. Och så Konungarnas konung förstås.

Konungarnas konung från Baklandet är en komplex roman. Den handlar om det förflutna och det förflutnas kopplingar till nutiden. Om ett land och en landsbygd i förändring och om människokärlek, kamratskap och tolerans.

I Baklandet finns de sista resterna av den kollektiva samhällsandan där en utsträckt hand möts av en annan hand. Det är också en roman om omöjligheten i att undfly sitt förflutna och hur olika sätten att leva med det ser ut. Konungarnas konung påminner en del om Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien då Ragge precis som kejsaren flyr undan verkligheten för att kunna handskas med sina inre demoner.
Men till skillnad från Selma Lagerlöfs romanfigur har Konungen turen att omge sig med människor som förstår och älskar honom. I hans flykt från verkligheten finns också glasklara fickor, där han ser sig själv och verkligheten klarare än hans omgivning kanske förstår.

Kent Lundholm har skapat en roman som det är omöjligt att inte sugas in i. Han skriver så nära och stilistiskt briljant att romanen nästan antar filmiska dimensioner. Och trots att jag inte ens var född då får Kent Lundholms prosa mig att sakna en tid som för evigt är borta, den landsbygd där så många av oss har våra rötter. Konungarnas konung från baklandet är de facto en stor roman som hade förtjänat att ges ut på ett stort förlag där möjligheterna till marknadsförning är så oändligt mycket större. Den njutning det innebär att läsa honom borde komma ännu fler till del.

Caroline Thoren
Norra Västerbotten
2006-10-31

Inlandets odödlige hämnare

Vem har väl inte ibland funderat över vilka öden som döljer sig hos de original man mött i sitt liv? Hur har barndomen varit för den människa som går och samlar tomflaskor i papperskorgarna i centrum, eller för den som går omkring i ett som det tycks ändlöst samtal med sig själv? Sådana individer är en ständig påminnelse om gränserna för vårt beteende, samtidigt som de retar vår nyfikenhet.

Det är sådana frågor som verkar ha varit en del av drivkraften bakom Kent Lundholms senaste roman Konungarnas konung från Baklandet (Ord&visor förlag). Den person som döljer sig bakom den märkliga titeln är Ragnvald Lundström, ett original som berättaren mötte som barn i en liten by utanför Lycksele. Ragnvald, eller Ragge, tror att han är odödlig och har makten att döma människor antingen till pyttes, helvetet, eller till en plats i himmelriket. Ragges känsla av att vara utvald och hans upptagenhet av kampen mellan gott och ont har sin förklaring i och är ett svar på barndomens fruktansvärda upplevelser.

Lundholm har komponerat sin berättelse i två tidsplan som varvas med varandra. Det första befinner sig i berättarens nutid då han som barn växte upp i byn Baklandet, som inte ens fanns utsatt på kartan, i mitten av 1970-talet. Det andra tidsplanet följer Ragge från det han föds i mitten av 1890-talet till dess han är i femtioårsåldern. Trots att det är ett gammalt beprövat kompositionsgrepp bland annat från sjuttio- och åttiotalens populära kärleksromaner, är det ändå ett effektivt sätt att berätta historien på.

Det ger inte bara en inblick i de två människoöden som står i centrum för romanen, berättarens och Ragges, utan illustrerar även den förhållandevis snabba omvandlingen av Norrlands inland; från det mödosamma koloniserandet av det i slutet av 1800-talet till avfolkandet på 1970-talet.

I synnerhet är det Ragges historia som engagerar och berör. Hans far, den urstarke och karismatiske predikanten Jon Lundström, har visionen att han på uppdrag från Gud ska bygga sig ett hus på ett berg och där fostra sina barn. Inget får stå i hans väg, vilket hustrun Anna och de barn som han regelbundet ser till att avla hårdhänt får erfara. Fadern tummar inte på maximen att det är varje kristen mans plikt att hålla sin familj i herrans tukt och förmaning.

Det är först när den illa misshandlade modern ligger för döden som hon berättar för den äldste sonen, Ragge, att han var dödfödd men som genom ett mirakel vaknade till liv. Berättelsen är moderns sista gåva till honom, och det som gör att han förmår uthärda att ständigt bli slagen, och så småningom tillsammans med sina bröder äntligen samla kraft att hämnas på fadern.

Ibland kan det kännas som att historien om Ragge och hans familj blir en för utdragen lektion i lidande, och att bilderna av den tyranniske fadern och det ensliga inlandet blir alltför endimensionellt tecknade. Fadern borde väl ha några andra egenskaper och även om gården låg avsides till så borde det ha funnits grannar som undrade och hörde sig för. Men i stora delar är det som sagt en berättelse som griper tag.

Historien från berättarens nutid är däremot svårare att helhjärtat ta till sig. Här återfinner man de för Lundholm karakteristiska mustiga och burleska skrönorna, som exempelvis Egons ofantliga pungbråck som hänger och dinglar ner till knäna. Här finns även en utstuderat gestaltad idyll i form av mor Gundas bullbak och den vildsinta dansen till Baklandsorkestern, men det finns också några scener som förtjänstfullt fångar sjuttiotalets anda för att balansera upp det hela.

Mina invändningar till trots är Konungarnas konung från Baklandet nog den bästa roman som Kent Lundholm hittills skrivit. Den ger oss inte bara en inblick i vad som kan ha skapat ett människoöde, utan den bidrar även till att, förvisso på gott och på ont, forma och föra vidare bilden av det glesnande västerbottniska inlandet.

Anders Öhman
Västerbottens Kuriren
2006-12-15

Berättarglädje från inlandet

Kent Lundholm, 48, har arbetat som journalist, men också som informatör. Som författare var han helt okänd för undertecknad, men "Konungarnas konung från Baklandet" är faktiskt Lundholms tredje roman.

Kent Lundholm är född i en liten by, Bäckmyran, utanför Lycksele i Västerbotten och det är väl möjligt att den unge Knut i boken är lite av författarens alter ego i detta märkliga och suggestiva romanbygge. I vart fall låter Lundholm antyda att Konungarnas konung suttit åtskilliga timmar i hans barndoms kök.

I romanen sitter Konungarnas konung, en 80-årig kraftkarl, på sin hemmagjorda tron och tror sig råda över gott och ont. Han har ju gubevars evigt liv och belönar de goda med plats i himmelriket, men de onda skickar han ner i helvetet. I andras ögon är han ett original på moped och det går rykten om hans stora skatt bestående av enkronor. Men om nätterna hemsöks han av en gengångare, Lundström, från barndomen.

Vart annat kapitel handlar om nutid (1976) och vart annat tar sin start 1896 då den långe magre predikanten Lundström kommer till trakten. Han tar sig en fru, som föder honom flera barn, och skapar en tillvaro på ett kargt berg. Konungarnas konung är hans förstfödde.

Lundström styr med järnhand och är besatt av vanföreställningen att hugg och slag ska göra folk av så väl fru som barn. Detta skildras av Kent Lundholm på ett oerhört påträngande sätt och som läsare finner jag mig flera gånger gripen av vanmakt över de ständiga övergreppen.

Kent Lundholm är en driven berättare och det är ofrånkomligt att göra jämförelser med andra goda berättare från Västerbotten, exempelvis Torgny Lindgren. Andra har jämfört Konungarnas konung från Baklandet" med Selma Lagerlöfs "Kejsaren av Portugallien". Det är lite synd att boken ges ut på ett så pass litet förlag, eftersom Kent Lundholms romankonst förtjänar många läsare.

Torbjörn Carlsson
Piteå-Tidningen
2006-12-18

Ett helvete på jorden

Kent Lundholm, född 1958 i byn Bäckmyran utanför Lycksele, har tidigare, motiviskt, strövat i eget landskap i bl.a. ”All världens lycka” (2003).  Västerbottniskt miljöstöd har också den här berättelsen om en by, Baklandet, som är så obetydlig att den inte ens finns på någon karta.  Redan initialt möter vi här den Konungarnas konung som, upplyser författaren, har sin alldeles påtagliga förebild: "Konungarnas konung satt åtskilliga timmar i min barndoms kök" och "berättade om sin barndom". Men här möter vi också "pratakusen", predikanten Lundström, som i Guds, Faderns och Den Helige Andes namn, lutherskt renlärig och fundamentalistiskt rigid, tuktar hustru och barn så hårt och svårt att han förvandlar deras liv till ett helvete på jorden – och bidrar till att Konungarnas konung blev den han blev, nalta eljest, det vill säga lite egen. Totalt gäller: det är en något ojämn, ställvis lite pratig, men klart läsvärd bok.

Rune M. Lindgren
BTJ - 2006-09-19

Lundholm visar en varm respekt för de udda

OCKSÅ KENT Lundholms tredje roman utspelar sig i Västerbottens inland, bland människor som utvecklingen sprungit ifrån. Lantmäteriet i Umeå vill inte veta av deras by Baklandet och vägrar att sätta ut dess namn på kartan, fast den finns i verkligheten. I Baklandet bor Ragge, en 80-årig kraftkarl med klumpfot och fem mopeder.

”Konungarnas konung från Baklandet” är en dokumentär roman som utspelar sig dels kring förra sekelskiftet och dels på 1970-talet. Vi får möta en by och dess människor i Västerbottens inland, dels ur den fjortonårige Knuts perspektiv i mitten av 70-talet, dels ur Ragges. Han kallar sig Konungarnas konung med evigt liv och makt att döma över goda och onda. Ragge är, när Knut möter honom, ett byoriginal, som bär på en hemsk livshistoria. Den är bokens starkaste berättelse, på gränsen till uthärdlig att läsa.

ROMANEN ÄR DEN ANDRA i höst, som följer ett människoöde bakåt över generationer i Västerbotten. Men medan Annica Wennström skriver poetiskt och antydande i Lappskatteland, är Lundholm mer yvig och burlesk, när han berättar sin mycket våldsamma historia. Och båda har ett förflutet som kulturredaktörer på Västerbottens Folkblad.

Bokens huvudperson, Ragge, är uppvuxen kring förra sekelskiftet i en enslig gård, där en strängt religiös, för att inte säga ond fader som döljer sin ondska bakom en vedervärdig kristen lära och styr med järnhand och misshandlar fru och barn i Guds namn.

Kontrasten är byn Baklandet. Där råder en 1970-tals idyll, samma godmodighet som i Lundholms förra roman ”All världens lycka” med ett ständigt kaffesörplande med nybakade bullar och människor som hjälper varandra utan knot.Det är dock en idyll vars dagar är räknade. Jordbruken läggs ned. Myrarna växer igen. Det nya, hårdare livet tränger sig på. När Knut ska börja i sjunde klass drabbas han av P-A och hans tuffa gäng inne i storstan, Lycksele. Där råder hårda villkor, snatteri och hot om stryk. Svåra för den unge Knut att acceptera, men vad gör man inte för att slippa stryk av de stora grabbarna i nian. Jo, man till och med förnekar Konungarnas konung.

KENT LUNDHOLM borde kanske ha rensat en del bland sidohistorier och utvikningar. Hans styrka är att han behärskar att berätta en historia om människor som är ”nalta eljest” utan att det blir platt lyteskomik. Han befolkar sin roman med människor som både har lyten och är komiska, men han skildrar dem med stor värme och stark solidaritet och visar sina romanfigurer stor respekt. Udda och avvikande människor är också begripliga.

ÅKE SVIDÉN
Västerbottens Folkblad 2006-10-02
Sundsvalls Tidning

Byoriginalet visar sig vara en överlevnadshjälte

När jag slår ihop Kent Lundholms tredje roman inser jag något förvånad att detta måste vara en av de mest våldsamma böcker jag läst. Brutala slagsmål och misshandelsscener löper upp och ner längs sidorna. Ben krasar och knäcks, blodet forsar. Människorna slås blå och medvetslösa, men de kravlar sig nästan alltid upp igen.

För Konungarnas konung från Baklandet är i första hand en bok om överlevnad. Rent mänsklig överlevnad, men också om överlevnadsviljan hos en by, så liten att den inte finns på kartan, I förlängningen överlevnadsviljan hos ett helt landskap, Västerbotten, som för en tynande tillvaro i kamp emot de element som brukar kallas moderniteten.

Vem är då Konungarnas konung från Baklandet? Han är ett gammalt byoriginal, en självutnämnd kung med makt att styra och ställa över liv och död, som sitter hemma i sitt kök på en hemsnickrad tron. Han har en skatt bestående av sextontusen enkronor, samlar på mopeder och har en outsläcklig aptit på nybakade bullar.

Hade bilden av Konungen stannat där hade berättelsen förblivit en byskröna, och en ganska charmig sådan dessutom. Det finns, precis som i hans tidigare böcker, en värme och ömhet i Lundholms sätt att berätta som så att säga får den imaginära fotogenlampan på köksbordet att lysa.

Men Lundholm varvar med Konungens uppväxthistoria, och i den finns inte någon charmig värme alls. Egentligen är det berättelsen om Konungens far, ett klassiskt exemplar av alla dessa despotiska predikanter som fyller litteraturen och filmen. Jon Lundström slår bokstavligen halvt ihjäl sin familj i Guds kärleks namn. I familjens tålmodiga emottagande av prygeln fram till den slutgiltiga hämnden anas en berättelse som är betydligt större än den först ger sig ut för att vara. Och med denna bakgrund förvandlas Konungen från lustigt byoriginal till en överlevnadshjälte av stora dimensioner.

Romanen skulle mått bra av att stramas upp lite här och där: slagsmålen är som sagt många och långa och blir lite enahanda, vilket leder till att de förlorar effekten. Den onde fadern, predikanten, kunde också fördjupats mer. Men det hindrar inte att Kent Lundholm har skapat en mäktig historia, som med sin kombination av djup svärta och skröna lämnar mig just förvånad. Hur kunde den vara så charmig, när den samtidigt var så hemsk?

Annina Rabe
LO-Tidningen
2006-12-22