När orden blir förgängliga

Torgny Lindgren
Dorés Bibel
Norstedts

Torgny Lindgren tycks bli allt mer produktiv ju äldre han blir. Nu är han aktuell med ”Dorés Bibel” som också är en fullbordan av triptyken (trilogin) som inleddes med ”Hummelhonung” (1996) och ”Pölsan” (2002). Nu ställs det betydligt högre krav på läsaren än i de tidigare romanerna. Här rör sig Lindgren i olika tidsplan och personer som förekommit i tidigare romaner dyker upp igen och ställs under nytt ljus.

Torgny Lindgren ställer också själva skrivandet ”på kant” och låter antyda att det är ganska tröstlöst att skriva, att det i författarskapet finns en hopplöshet på grund av det tryckta ordets förgänglighet. Jag kan inte undgå att känna av en dold uppgivenhet som präglar romanen; som om Lindgren ”dömer” sig själv och sitt skrivande. Något som hänger samman med ett av romanens teman: livslögnen. En gång sa Torgny Lindgren något uppgivit till mig i en intervju, att dagens böcker trycks på sånt uselt papper att texten ”bleknar och försvinner” redan efter sjuttio år. Men så enkelt tror jag inte att han resonerat när han skrivit denna roman om en pojke som omöjligt kan lära sig att läsa på grund av en sjukdom, alexi, som ger en oförmåga att läsa och förstå skriven eller tryckt text. Istället tvingas pojken att förkovra sig genom att lyssna och titta på bilder. Det är här Dorés Bibel kommer in. Detta mastodontverk som den franske 1800-tals konstnären Gustave Doré (1832-83) gjorde i form av litografier för att illustrera Bibeln; en bok som fängslar och förtrollar pojken. Lindgrens roman är också full med exempel på Dorés litografier;

I romanen sitter den ordblinde, gamle mannen på sin ålders höst på Avabergets topp, i Västerbottens inland och talar in berättelsen i en diktafon om den stora försvunna familjebibeln. Vi flyter fram och tillbaka i tiden och vi bekantats återigen med de figurer som vi lärt känna i Lindgrens tidigare romaner; Manfred Marklund, notisskrivaren, den urstarke Elis i Lillåberg. Den gamle på Avaberget bär på en tagg i sitt bröst; faderns besvikelse över sonens okunnighet som ledde till att han skickas till ett hem för obildbara. Fadern, jägmästaren, såg sin ordblinde son som ett stort nederlag.

Obildbar, men inte utstött, och folk imponeras allt mer av hans bildning som han tagit till sig genom att fråga och lyssna. Dessutom har han ju sin penna, sin pensel och kan börja kopiera Dorés försvunna familjebibel vilket är hans kallelse; en sådan som drar människor uppåt. Genom sitt häpnadsväckande minne kan han återskapa de bilder som gått förlorade. Ty all kunskap går genom lyssnade och genom bilder och där i Dorés bilder ser han Gud. Alla dessa vackra bilder vill han ju återskapa för att visa sin far, som lämnat honom vind för våg på detta hem för obildbara, skönheten i dessa bilder som fadern förnekar. Pojken vill ge, men saknar förmågan att ta emot. Kärleken är obegriplig för honom och han undviker den. Det må vara ”förfalskade bilder”, brott mot regler och lagar, så finns alltid nåden där; ett ständigt återkommande tema i Lindgrens romaner. Nåden.

Även om romanen kan läsas rakt upp och ner, precis som den är, utan att grubbla över hur allt hänger ihop i den tänkta trilogin, så kan jag personligen inte undgå att kastas mellan de figurer som dyker upp igen, den ”röda tråd” som går genom böckerna och framförallt det som finns i undertexten. Men jag kan tyvärr inte påstå att jag förstått allt. Jag kan inte heller ge er ”koden” till vad Lindgren egentligen menar med alla ”tidsresor” och vad slutet i romen symboliserar. Det överlåter jag åt er.

Klart är att detta är en av Torgny Lindgrens mest sammansatta romaner med hänvisningar till idéhistoriska tankar, filosofer, poeter och författare som tvingar mig som recensent att sitta med stora uppslagsverk för att hänga med i turerna. Men i ”Dorés Bibel” finns för den uppmärksamme en mängd nycklar till de tre böckerna som ingår i triptyken – men inga självklara sanningar. Men en tolkning kan var den jag skrev inledningsvis, att det skrivna ordet står sig slätt mot det muntliga berättandet och de tecknade, målade bilderna. Eller som han skriver i slutet: ”Och jag gjorde det väldigaste språnget i mitt liv, kastade mig med överkroppen före tvärs över hela världslitteraturen, den som skiljde mig från Doré Bibel.” Dorés Bibel är en vackert skriven skröna. Torgny Lindgren har återigen med sitt underbara språk satt Västerbottens småplatser på pränt och synliggjort människor som annars skulle ha förfallit i glömska. ”Dorés Bibel” sätter nu punkt på en romansvit som påbörjades 1996 (förmodligen långt tidigare). Det ska bli spännande att se vilken väg Torgny Lindgren nu väljer och hur han bestämmer sig för att gestalta nästa roman – för fler böcker kommer det att bli!

KENT LUNDHOLM
© 2005-04-13

Adopterad på jakt efter sina rötter

Sofia French
På jakt efter Mr Kim i Seoul
W&W

Kan en människa leva utan rötter, utan att känna till sin identitet? Grundfrågor som präglar Sofia French bok ”På jakt efter Mr Kim i Seoul”. Rotlösheten höll ett tag på att bryta ner henne, få henne att tappa greppet om tillvaron. Där fanns en desperat, kluven känsla av att som adopterad från Korea ha formats av sina föräldrar, men inte likna dem.

Hon tvingas att resa till Korea tre gånger, allt för att slutligen komma fram till att sakna blodsband, familj och släktträd. Utan dessa grundfundament ställs motfrågan: Vem är du då? En adopterad utan kända blodsband är inte lika accepterad i det koreanska samhället; en blodgrupp i Korea är som ett personnummer i Sverige.

I korta prosastycken reflekterar Sofia French över ämnet och sina resor, om sitt osynliga ärr, rotlösheten. Boken är emellanåt mycket intensiv och stark, sedan kommer ett antal sidor som inte berör en alls. Boken är ojämn och jag undrar om dessa korta prosastycken är rätt form att berätta historien. Men här kan jag ju bara spekulera. Kanske beror berättelsens ojämnhet på att författaren emellanåt distanserar sig för mycket från läsaren.

Själv fick jag stundtals ut mycket av boken eftersom jag har en adopterad dotter. En flicka som kommer att ställa likartade frågor om sina rötter, sitt ursprung, om sitt utseende och då har jag kanske hjälp Sofia French bok, vars förtjänst är att beskriva hopplösheten över att aldrig någonsin återfinna sina rötter.

KENT LUNDHOLM
© 2005-01-30

Armade cykel
Anita Salomonsson
Norstedts

Den välförtjänta mottagaren av årets Lars Ahlin-stipendium, Anita Salomonsson är aktuell med en ny roman, den sjätte i ordningen: ”Armade cykel.” Hon återvänder till sina barndomstrakter i norra Västerbotten, med en vacker och varmt berättad historia som tar avstamp i seklets början och landar i andra världskrigets utbrott.

Anita Salomonsson styrka är att levandegöra de karaktärer hon väljer att lyfta fram i ljuset; att få dem att skimra, trots allt elände och mörker som trycker på utifrån. Huvudpersonerna Hjalmar och Frida är två av dem som blivit kvar när många antingen farit till Amerika eller söderöver i landet för att finna lyckan. Fast det är inget som Hjalmar låter sig imponeras av. Det krävs mer mod att stanna kvar än att resa iväg, dessutom är en av människans viktigaste plikter att behärska sig. Jo, det krävs mängder med mod och behärskning för att stanna i detta norrländska skogslandskap med sina vidsträcka och blöta myrmarker. Sen har de ju bara varandra, Hjalmar och Frida, för de fick ju inte behålla Zacharias, lillpojken som aldrig hann se världen innan det var dags att återvända till Gud.

Men frihet kan fås på andra sätt än att bege sig till Amerika; världen är stor nog i de omgivande trakterna. Genom att på ett snabbt och bekvämt sätt färdas längs de kurviga och backiga grusvägarna så kan man ta sig ut till kusten, ja till med ända till Skellefteå. Så med en Nordstjernans velociped, en cykel inhandlad genom ett lån på 129 kronor av klockmakaren, får Hjalmar sina vingar. Men all frihet som köps med pengar ska en dag ovillkorligen återbetalas och när klockmakaren dör så kommer det en räkning från dödsboet.

Det här är en vackert skriven roman om friheten i det lilla, om märkliga möten vid sidan av de stora allfarvägarna och en beskrivning av människans kamp för att bli synliggjord i värld av hårt arbete och med Katekesens förmaningar fastspikade i medvetandet. Historien flyter stilla fram, broderad med vackert språk och en lågmäld berättarton.  Anita Salomonsson gillar inte att göra mycket väsen av sig som person, men efter en rad bra romaner och nu Ahlin-stipendiet, så vete sjutton vem som tar priset som bäste författare i Hjoggböle; den lilla byn i norra Västerbotten där två andra stora författare är uppvuxna: hennes bror Curt Salomonsson och P-O Enquist. Sträck på dig, Anita!

© KENT LUNDHOLM
2004-04-19

Allt går sönder
Chinua Achebe
Bokförlaget Tranan

”Allt går sönder”; en klassiker från 1958 i ett efterlängtat nytryck. Den är skriven av Chinua Achebe, född 1930 och uppvuxen i en kristen familj i Nigeria. Achebe som skriver sina romaner på engelska brukar sorteras in under kategorin ”postkolonial litteratur”, dit även 2003 års nobelpristagare J M Coetzee räknas in.

Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta” har länge varit den roman som man brukar kasta fram i debatten om europeisk imperialism i Afrika. Men i fallet Condrad har Achebe en bestämd åsikt: ”A bloody racist.” Starka ord, men förmodligen talar Achebe utifrån sitt underifrånperspektiv på koloniernas historia och sin egen erfarenhet av förtrycket som folket utsattes för. Den som läser ”Allt går sönder” förstår varför romanen sålts i ofattbara tio miljoner exemplar och varför den så ofta finns med på 100-bästa-listorna över världens främsta romaner genom tiderna.

”I allt faller sönder” lyckas han på ett genialt sätt beskriva konflikten mellan kolonisterna, de kristna och Ighofolket. Han låter huvudperson Okonkwo symbolisera förloraren i konflikten. Denne man får kämpa och slåss, stor och stark som han är; men Okonkwo slukas av gruppens intressen, samtidigt som han börjar förlora sina strider. Till slut blir övermakten för stor och han fördrivs från sin stam; utestängs från sina rötter.

Achebe beskriver med en enkel och rak prosa skickligt den traditionella afrikanska kulturen. Trots att handlingen utspelar sig i ett litet samhälle, beskrivs de stora konflikterna med en imponerande mångsidighet.  Det är en roman om upproret, kampen mot förstryck, staden mot landet, vilket emellanåt faktiskt får mig att tänka på Sara Lidmans Jernbane-epos som beskriver Storsveriges syn på Norrland under tidigt 1900-tal.

I förordet till romanen skriver Per Wästberg: ”Ingen roman har betytt mer för den afrikanska skönlitteraturen.” En eloge till förlaget som åter lyft fram denna fantastiska roman i ljuset.

© Kent Lundholm
2004-10-31

Ömheten
Leif Eriksson
Lind & CO

Ragnhild och Gottfrid kan inget göra när deras småflickor, en kall vinternatt i början av 1900-talet, omkommer i det övertända boningshuset. I detta norrländska, kärva landskap tvingas de leva vidare med sin skuld och saknad, utan förmåga att nå fram till försoning. Gottfrid försöker befria sig från sin tunga, ordlösa förtvivlan genom hårt arbete, och när inte det räcker tar han till flaskan. Ragnhild har svårare att finna flyktvägar, utan förblir under lång tid inkapslad i den förlamande sorgen.

Leif Eriksson skriver intensivt, kompakt om storheten i det lilla livet; om undren och katastroferna i vardagligheten. Eriksson har gjort sig till en ”allsmäktig” berättare; till herre över den förtätade historien som sträcker sig över drygt 125 sidor. Bara vid ett fåtal tillfällen tillåter han huvudkaraktärerna säga något; då bara korthugget, ordsnålt. Emellanåt längtar jag efter deras röster, att få höra dem resonera ”högt” – men Eriksson håller hårt i sina karaktärer, i sin berättelse - på gott och ont. Bristen på ljus och glädje gör att karaktärerna i vissa lägen känns endimensionella; nästan overkliga. Å andra sidan kompenseras detta av närvaron i Erikssons vackra språk och modet att vara konsekvent i sitt långsamma berättartempo.  

När Gottfrid och Ragnhild får ett nytt barn, Stig, öppnas en liten reva i sorgetäcket. Men minnet av katastrofen lever vidare i Stig; en grabb som blir sen i utvecklingen, och tyst och inåtvänd i uppväxtåren. En gåtfull pojke, som likt föräldrarna biter sig fast i tystnaden. Ragnhild får inte klart för sig om Stig är en försoningsgåva eller ett straff för att de inte kunde rädda flickorna. Hon lever i ständig rädsla för att förlora ytterligare ett barn, medan Gottfrid super och arbetar sig sjuk. De lever sina liv med döden ständigt närvarande.

”Ömheten” är bok som man inte glömmer i första taget. Historien känns i hjärttrakten; emellanåt så påtagligt smärtsam att man skulle vilja kliva in i berättelsen och försöka trösta och säga några förlösande ord. Eriksson har lyft fram några starka livsöden och gestaltat människor som annars skulle ha blivit glömda i tidens brus.

© KENT LUNDHOLM
2004-03-24

Zoljas hus – rapport från en rysk by
Bertil Torekull
W&W

”Det är långt till Gud, men längre till Moskva.” Ett talesätt i Ryssland som speglar det förhållande som många ryssar på landsbygden under lång tid upplevt gentemot den kommunistiska maktregimen. Ett talesätt som gäller än idag, menar Bertil Torekull i sin reportagebok ”Zoljas hus”. Handlingen utspelar sig drygt 80 mil öster om Moskva i det fattiga samhället Krasnaja Poljana med sina 8000 invånare; en före detta stad som förfalligt och blivit glömd efter kommunismens fall. Efter ett besök år 2002, återvänder Torekull våren och hösten år 2003 till det lilla samhället, och hyr in sig hos Zolja, en äldre kvinna som får symbolisera det ryska folkets såväl armod som stolthet och envishet.

Övergången från kommunismen till ”frihetens liberalism”, då ett sjukt system övergick i ett annat och potentaterna i kommunismregimen plötsligt blev rika företagsledare i den gigantiska förmögenhetsöverföringen som skedde ”över en natt”.  Eller som Torekull skriver: ”Världens största förskingring någonsin.” Klassklyftorna växte med blixtens hastighet och kvar blev ”ödemark” ute på landsorten; i dag glömda byar som tidigare varit städer. Som Krasnaja Poljana; den bruksort där en av Stalins drömfabrik låg.

El och telefoner fungerar inte och vägarna förfaller, löner och pensioner betalas ut sporadiskt. På biblioteken minskar stadigt antalet böcker och det finns inga pengar att köpa in nya – samma fenomen finns inom skolan. Vi möter ett land där vodkan flödar, där männens medellivslängd sjunkit från 61,3 år till 58,5 mellan åren 1998 till 2002; där det totala invånarantalet på tre år minskat med 1,8 miljoner. Det är därför inte förvånande att just i dessa glömda avkrokar finna människor som drömmer om en återgång till det gamla – till kommunismen. Då fungerade i varje fall infrastrukturen, lönen kom i tid, brottsligheten var lägre. Då det var ordning och reda. Här finns en obehaglig grogrund för ett nytt auktoritärt system.

Torekulls reportagebok har sina goda förtjänster i beskrivningarna av de människor han lyckats komma in på livet. Det finns även en balans mellan eländet och den hoppfullhet och stolthet som trots allt finns hos de ”bortglömda byborna”. Bristerna är att han emellanåt tycks tappa koncentrationen och låter berättandet övergå i ett aning torrt, distanserat refererande. Men i stort är det är en läsvärd bok som tar oss med till ett Ryssland vid sidan av allfarvägarna och som visar på det som sjuder under ytan.

© KENT LUNDHOLM
2004-04-13

Stig Claesson
Sov du så diskar jag
Bonniers

Efter förra romanens nedslag i Kanada, har Slas återvänt till den svenska landsbygden. Något som i Slas författarskap brukar borga för en god lässtund, vilket är fallet med hans senaste alster: ”Sov du så diskar jag.” Vi möter John Andersson som i två tidsplan berättar om Ida Adriana; kvinnan som han i början mest retar sig på men som med tiden, inte oväntat, blir hans stora kärlek.

Det är en öm kärlekshistoria mellan två till åren komna människor, vars åtrå brinner lika starkt som hos tonåringar. John stora problem är att han har så himla svårt att förstå vad kvinnor egentligen säger. Kanske skulle man kalla detta en roman om könsroller, om manligt och kvinnligt, och ändå inte. Slas är den typen av författare som sällan talar klarspråk, som ofta tar stora omvägar, kliver fram, kliver tillbaka i historien, för att i slutänden ställa en avgörande fråga som summerar hans berättelse.

John, inbiten storstadsbo, tillbringar periodvis stora delar av sin tid i den avsides belägna stugan på en plats med det märkliga namnet Knäledåsen. Stugan ligger intill den stuga som Ida Adriana en dag kommer till för att sörja sin nyligen avlidne make. Änklingen John är en cynisk, bitter man som i sitt självupptagna resonerande ständigt tjatar om döden, den nyinköpta motorgräsklipparen eller om eländet med att bli pensionär. Men han är en godhjärtad man och tar väl hand om den sörjande änkan och eftersom hon fruktar mörkret finner hon trygghet i hans sällskap.

Slas, denne inbitne söderkis, är som vanligt bäst när han befinner sig i ödemarken, ute i obygden bland gamla kluriga gubbar och gummor. Det är då hans historier får glöd och blir levande. Efter ett drygt 40 årigt författarskap som lett till ett femtiotal romaner, lyckas han fortfarande hitta nya stigar i sina skogar. Bara titeln ”Sov du så diskar jag” är så vacker att man gott kan leva på att smaka på orden; en ödmjuk, lågmäld kärleksförklaring.

© KENT LUNDHOLM
2004-07-22

När religionen blir ond
Charles Kimball
Natur och Kultur
(Översättning: Per Rundgren)

Att krig förs i Guds heliga namn är inget nytt. Inte minst kristendomen har en del på sitt samvete då hedningarna skulle frälsas eller dödas under korstågen. Så har århundradena gått – och intet nytt under solen. Än i dag dödas det i Guds namn – kanske mer än någonsin.

Det går lägga många aspekter på konflikten i mellanöstern och den mellan USA och Irak, men till syvende och sist inser man att religionen blivit ett effektivt slagträ i retoriken. Med vilken rätt kan man påstå sig företräda den rätta tron och göra anspråk på den ende och sanne Guden - och var finns brytpunkten när religionen till slut blir ond? Det försöker Charles Kimball besvara och analysera i sin bok ”När religionen blir ond”. Han för ett resonemang kring problematiken, med nedslag i historien och en rundvandring i dagens konflikthärdar. Det är ingen bok som gör anspråk på några lösningar, utan ska ses som ett försök att förstå delar av konfliktskeendet där mycket av det goda i religionen söndertolkats i politiska syften. Kimball tycker att det är skrämmande hur lite vi vet om varandras religioner. I okunskapens mylla odlas fördomar som försvårar – omöjliggör? - en lösning på konflikterna.

”Religionen är en av de allra starkaste och mest genomgripande krafterna på jorden”, skriver Charles Kimball, som är professor i religion, baptistpastor, doktorand i jämförande religionsvetenskap med inriktning på islam, och har tillbringat lång tid i mellanöstern. Boken är aktuell i dessa dagar då den ”rätta tron”, kristendomen eller islam, används som argument bland annat i Irakkriget. På båda sidorna finns starka krafter som talar om ”kriget mot ondskan” och ”det heliga kriget”; samma termer som på korstågens tid. Världen blir mycket farlig när vi alltför lättvindigt talar i termer av ”vi” och ”de”.

Kimball har satt upp några huvudkriterier som kan leda till att religionen ond. Två av dem är: ”Att göra anspråk på den absoluta sanningen” och ”kräva blind lydnad av sina undersåtar” (tänk på det som hände i Knutby). Både inom kristendomen och i islam finns falanger som står för en trångsynthet där just dessa argument drivs till sin spets. Han beskriver fanatismen såväl inom den kristna högern i USA som i Jesu namn bland annat rättfärdigar mord på abortläkare, som de fundamentalister inom islam som påstår att självbombare blir martyrer genom att spränga oskyldiga barn i luften. Det är när man förlorar känslan för det symboliska djupet i beskrivningen av Gud och tolkar allt bokstavligt, som det goda drunknar i det onda. Eller som Shakespeare så träffande skrev för hundratals år sen: ”Till och med djävulen kan åberopa Bibeln när det gagnar hans syften.”

Den selektiva läsningen av de heliga skrifterna och de auktoritära ledarnas krav på religiös underkastelse, bygger på ett missionerande som i grund och botten handlar om ren och skär maktpolitik. För visst är det enklare att leva när ”sanningen” serveras på silverfat, än att själv söka efter den. Kimballs bok är en intressant analys av dagens konflikter, inte minst den mellan kristna och muslimer, men även den mellan judar och muslimer. Förutom att det den ger en fördjupad kunskap om de stora religionerna, visar den också på inre kompass som borde peka mot trons inre kärna. Kristna, judar och muslimer är barn av Abraham och i grund och botten tillber vi samme Gud.

Kristna, judar och muslimer måste ta ansvar för sitt handlande och förkasta de bokstavstroende auktoriteter som endast läser varannan rad i skrifterna och som inte har förmågan (eller viljan) att tolka symboliken i de ord som skrevs för tusentals år sedan. Istället för generaliseringar och förenklingar, behövs nya perspektiv, nya vägar till förståelse som kan leda till samförstånd.

©Kent Lundholm
2004-07-12

Den gode doktorn
Damon Galgut
W&W
Övers: Rose-Marie Nielsen

Det är roligt när man stöter på ett nytt författarskap som förmår att överraska och fånga ens läslusta. Den som gjort det är Damon Galgut och dennes lysande roman ”Den gode doktorn”. En berättelse som man omöjligt kan värja sig från. Man dras, nästan omärkligt, in en suggestiv stämning som både lockar och skrämmer.

Det som ligger och kokar i undertexten av denna berättelse är det vidriga samhälle som Sydafrika en gång var med sitt rasistiska apartheidsystem. Vi tas med till en plats i norra Sydafrika, ”en besynnerlig skymningsplats, halvvägs mellan ingenting och någonstans”. I ett tidigare homelandområde har man låtit bygga ett sjukhus, mitt ute i bushen. I detta, tillsynes, öde landskap fortsätter man av någon underlig anledning att driva sjukhuset, trots brist på personal, utrustning och patienter.

Här har den vite läkaren Frank Eloff har blivit kvar; en cynisk och trött man, utan visioner. Men så en dag dyker en ny läkare upp: Den unge, vite och överdrivet ambitiöse läkaren Laurence Waters. Nu rubbas cirklarna. Trots Franks avsky inför den nye läkaren, dras han sakta men säkert in i dennes starka tro på att åstadkomma positiva förändringar. Det som gör berättelsen så intensiv och spännande, är de levande karaktärerna och deras förändring och utveckling under resans gång. Genom Frank Eloffs ögon ser vi doktor Laurence olika personer; dels den gode doktorn som verkligen vill göra nåt för den svarta befolkningen, dels den mystiske, emellanåt nästan skrämmande idealisten; en rastlös man som inte kan vara stilla en sekund.

Frank Eloff försöker i det tysta lösa gåtan med den märklige doktor Laurence. Samtidigt tvingas han göra upp med sitt egna förflutna, som ”den rest av det gamla landet” han trots allt är. Även han är en hemlighetsfull person. Trots att man redan från början anar att detta inte kommer att sluta väl, är upplösningen överraskande. Det är helt enkelt en mycket bra berättad historia. Språket är sparsmakat, rensat från störande metaforer och liknelser, men ändå brinnande intensivt. Romanen nominerades till Bookerpriset år 2003.

©KENT LUNDHOLM
2004-03-10

Linné och hans apostlar
Sverker Sörlin och Otto Fagerstedt
Natur och Kultur/SVT

Han startade ett gigantiskt projekt för att skapa ordning i naturen och därmed kartlägga Guds skapelse. Till sin hjälp hade han en rad ”apostlar”. Vi talar naturligtvis om Carl von Linné och hans katalogisering av världens växter, mineraler, folkslag i sin ”Systema naturae”; där naturen ordnades enligt hans sexualsystem.

Idéhistorikern Sverker Sörlin och Otto Fagerstedt, projektledare på SVT, har tillsammans skrivit ”Linné och hans apostlar”; en av de vackraste och bäst redigerade böcker jag sett på länge. Det är en ren njutning att bläddra sig genom de drygt 200 sidorna där författarnas text blandas med Linnés och hans apostlars dagboksanteckningar och brev. Detta kompletteras med teckningar, målningar och kartor.

Vi får följa Linné på hans resor, från den majdag år 1732 då han rider i väg till Lappland fram till det armod då han tärd av ett flertal slaganfall dör 1778. Linne var en världsstjärna vars katalogisering av växter och skrifter var allrådande bland botanikerna. Hans sexualsystem och sätt att namnge arterna har överlevt; liksom hans benämning av människan, Homo sapiens. Men bokens behållning är berättelserna om Linnés apostlar. De unga män som i sin mission begav sig ut på riskfyllda resor i världen; varav hälften av dem dog.

Sörlin och Fagerstedt har gett apostlarna liv genom att översätta dagböcker, brev och skrifter från 1700-talet till ett mer tidsenligt språk. Linnés krav på sina apostlar var hårda. Förutom att de skulle vara belästa avkrävdes stora uppoffringar och en hängivenhet för den ”stora saken”. Det fordrades också de var obundna, unga och starka för att överleva de tuffa resorna. En av apostlarna var Daniel Solander, prästsonen från Piteå, som 1768 följde med på James Cooks första världsomsegling - en resa som tog tre år. Solander var den förste som gjorde en vetenskaplig beskrivning av en känguru och han återvände till London med hundratals nya växtarter. Men Solander lyckades inte sammanställa sina upptäckter innan han endast 49 år gammal avled i ett slaganfall.

I Linnés uppdrag till apostlarna ingick även att finna de märkliga folkslag som han hört talas om: svansmänniskor, grottmänniskor och de bländvita troglodyter som var vindögda och inte större än nioåriga pojkar. Linnés syn på människan var inte okomplicerad. Han levde i tron att européerna stod högst på skalan, vilket innebar att han satte fröet för den rasism som på 1800-talet på allvar slog rot.

Detta är en stor bok, såväl i omfång som till sitt intressanta innehåll. Det är ett imponerande källarbete av 1700-talstexterna som ligger bakom bokens tillkomst. Förutom att denna bok, med stor sannolikhet, kommer att bli ett standardverk vid landets universitetsinstitutioner, så fyller den även sitt givna läsvärde för den ”folkliga” och historieintresserade publiken.

© KENT LUNDHOLM
2004-11-23

Lennart Frick
Arvet
Kvints förlag

”Rötterna kan vi, kort sagt, aldrig förneka”, skriver Lennart Frick i sin senaste bok ”Arvet”. Med hjälp av gamla fotografier, dokument och sin egen minnesbank, söker han sig ner mot sina rötter. Frick ”kliver in” i fotografierna och försöker förstå sig på de avporträtterade människorna. Han söker efter släktdrag i deras ansikten, grubblar över vad de tänkte och drömde om. Vad fick dem att stanna kvar i denna fattiga, karga landsända; varför drabbades vissa av ”amerikafebern” och åkte iväg på vinst och förlust?

Lennart Fricks rötter finns i Västerbottens inland, i trakterna kring Vilhelmina där stöttingfjället tar över, där myrarna är milsvida och skogen mest består av spretiga granar. Han söker sig tillbaka till sent 1800-tal och varvar fakta med egna minnen. Till slut närmar han sig det egna Jaget; den betraktande pojken med tidiga författarambitioner, vars far åkte runt i obygden och predikade Guds ord utan fast lön.

Det är en jakt efter ursprung. Berättelsen är fragmentarisk; ett pussel som Frick lägger utan att bli sentimental. Fast emellanåt tycker jag att detaljerna skymmer alla dessa livsöden och att han inledningsvis valt ett allt för distanserat berättarperspektiv. Men ungefär mitt i boken får texten plötsligt liv. När Frick gör sig synlig, ruskar av sig alla ”bildbevis” och skriver ur sina egna minnen. Riktigt starkt blir det när han berättar om sin far som med sin bågnande predikantportfölj, knäppta rock och välstukade hatt ger sig av på något av alla dessa pingstmöten för att predika.

Även om berättelsen bitvis ”fastnar” i detaljer, så är det en läsvärd bok som Lennart Frick skrivit. Det är en upprättelse av de människor som en gång levde sina liv vid sidan av allfarvägarna; som drömde, älskade, led, vars anleten sakta bleknar bort från fotografierna. Vi får aldrig tillbaka de döda, vi kan inte heller värja oss från minnet av dem. Rötterna har format oss till de människor vi är idag. Frick, som har bott i Stockholm sedan 1960, har i ”Arvet” återvänt till sina rötter och hemtrakter och genom sitt berättande låtit sina förfäder leva vidare ett tag till.

© KENT LUNDHOLM
2004-09-06

Tawni O'Dell
”Avvägar”
Natur och Kultur

Tawni O'Dell alldeles självlysande debutroman ”Avvägar” (Natur och Kultur) utspelar sig vid sidan av allfarvägen i Pennsylvanias bergstrakter och bland nerlagda gruvor. Huvudpersonen Harley som sitter misstänkt för ett rysligt kvinnomord, bestämmer sig under polisförhöret att berättar sanningen. Men det är en lång väg till sanningen, avvägarna är många. Romanens centralfråga är sveket. Det handlar om det största sveket av dem alla, när föräldrarna INTE skyddar sina barn.

När mamma sätts i fängelse efter att kallblodigt ha skjutit pappa, måste den 19-årige Harley ta hand om gården och sina tre yngre systrar. Han biter ihop, arbetar dubbla pass, mumlar inåtvänt, går undan. Men han undkommer inte. Det bor något våldsamt i honom, något som ruvar i mörkret. Genom en serie händelser faller ljuset över familjehemligheterna och Harley dras med i ett rasande tempo där sömnen allt mer sällan infinner sig. Tiden suddas ut, identiteterna smälter samman. Allt tycks upprepa sig och det är bara en tidsfråga innan han ska börja slå – precis så där naturligt som pappa gjorde.

I smyg träffar han den betydligt äldre, gifta och mycket vackra Callie, och genom dessa sexuellt laddade möten han blir man. Med tiden övergår förhållandet i en sjuklig besatthet som Harley får allt svårare att hantera. I detta kaos dyker minnesbilder upp, världen kantrar och snart kan han inte lita på någon. Inte ens sina systrar?

”Avvägar” är en gastkramande psykologisk thriller. Det är som att kliva ner i ett sursår och sedan inte komma sig ur det. Vad händer när någon man älskar blir ens fiende? Krossar man honom eller henne för att rädda sig själv, eller slår man följe ner i helvetet?

FOTNOT: Tawni O'Dell (f 1965) är journalist, född och uppväxt i Allegheny-bergen i Pennsylvania. Avvägar är hennes debutroman.

© KENT LUNDHOLM
2002-03-02

Karin Hartman
Bottenglädje
Bonniers

Allt hade kunnat ta slut sommaren 1951. Sömntabletter. Istället blev det en kritikerrosad poetdebut ett år senare. Vägen fram till den decembernatt 1993 då Majken Johanssons hjärta brast, skulle kantas av både bottenlös förtvivlan och jublande tro. Bilden av henne är mångfasetterad: Den leende gitarrspelande, frälsningssoldaten; den hyllade poeten; den sårbara, av ångestfyllda kvinnan. Den gravt alkoholiserade.

Spiken syns ömsom krokig ömsom rak
genom det fluidum som fyller livets skreva.
Vem hoppas inte kunna ändra soppans smak?
(Villanella på en spik) 

Hennes kanske mest kända (och analyserade) dikt från 1958; skriven samma år som hon blev frälsningssoldat. Det var nu som tron och ”arméns disciplin” skulle rädda henne. Men så blev inte fallet. Istället: Återfall, återfall. Däremellan – bekännelser och framträdanden i radio, press och teve. Hon blev en kändis. Men vad visste vi?

Den bild av Majken Johansson som vännen Karin Hartman tecknat i ”Bottenglädje” (Bonniers) är en smärtsam och fängslande läsning. Det gör ont att ”vara med” när Majken, denna sargade och viljestarka kvinna, gång på gång kämpar sig upp till ytan, och sedan faller och faller.

Biografier brukar vanligtvis kantra och sjunka av tyngden av meningslösa årtal och trista uppräkningar av händelser. Den fällan har Hartman inte fastnat i. ”Bottenglädje” är kött och blod, vars litterära text griper tag och gör mig delaktig.

Så det låter, så det låter
när mitt munspel och jag
vi gråter…

I samband med ”Bottenglädje” ges även Majken Johanssons samlade dikter ut.

© Kent Lundholm
2002-04-03

Vissa föddes perfekta och andra som jag
Anna Johansson
Norstedts

Grundstoryn i Anna Johanssons debutroman, ”Vissa föddes perfekta och andra som jag” (Norstedts), känns igen. Svek som leder till uppbrott och flykt ut i världen för att undkomma demonerna och återvända som ny. Det som skiljer Johanssons roman från andra med liknande tema, är det som finns insprängt i berättelsens stomme.

Knappt vuxen, nästan barn ger sig Karoline ut på tågluff i Europa. Bakom sig lämnar hon ett kraschat förhållande - och demonerna. Hon ska bli ny; äntligen ska hon äga sig själv. Till det yttre vill hon ge skenet av en tuff och fri backpackerbrud, men vars bräckligt, tunna hinna av försvar snart rämnar. Under den blottas en tjej med en skev och destruktiv självbild, vars tvångstankar till slut får tågen att stanna och storstadsbilderna att blekna. Demonerna hinner ikapp och ätstörningarna tar ny fart på en skitig toalett. Kött, flott, dressing. Äckligt, lockande.

Det är snabba klipp mellan nutid och dåtid, och de insprängda fragmentariska minnesbilder tränger allt mer undan reseintrycken. Världen rämnar. Anna Johansson har med sitt drivna, emellanåt eleganta, språk lyckats gestalta livsfaran i självdestruktivitet. Dock störs jag som läsare av alla dessa omtag; det blir lite för många tröstlösa vandringar längs ödsliga gator, för många rop på hjälp. Men i övrigt: en godkänd och lovande debut av Anna Johansson som är född 1980 och uppvuxen i Kalmar. 1997 var hon finalist till Lilla Augustpriset med Sagan om Noa Jupiter.

© KENT LUNDHOLM

Nej, det är en snöklump
Villius Sara
Norstedts

”Nej, det är bara en snöklump” av Sara Villius (Norstedts) är en liten tunn roman som präglas av ett avskalat, enkelt språk. Men bakom det skenbart enkla, emellanåt naiva döljer sig en sorg som ständigt bryts av ironi och bitsk cynism.

Huvudpersonen, en ung tjej, är på väg till Öland. Hon kommenterar omgivningen med en tillbakalutad cynism och tycker att det mesta är ganska trist. Det finns inte mycket här i världen att glädja sig åt. I tillbakablickarna anar man, trots kaxigheten, en sargad, sårad och rädd liten tjej. Hon låter oss knapphändigt ta del av förhållanden som runnit ut i sanden. I minnesbilderna från uppväxten i en akademisk familj, har hon svårt att dölja föraktet för det politiskt korrekta förhållningssättet som stundom präglar den akademiska världen. 

Varje kapitel är uppbyggt som knapphändiga scenanvisningar, där det är upp till läsaren att ana sig till undertexten. Jag saknar ibland de nödvändiga utsvävningarna, den luft som behövs för att kunna hämta andan. Samtidigt tycker jag att Sara Villius debut är mycket intressant och är imponerad av hennes mod att konsekvent genomföra sitt udda romanprojekt från A till Ö. Jag är ganska säker att denna debut är början till bekantskapen med ett angenämt och spännande författarskap.

Sara Villius är född 1976 i Uppsala, men bor sedan flera år i Stockholm. Våren 2001 deltog hon antologin Tittut med novellen "Miss Kollo" som fick en hel del positiv kritik.

© KENT LUNDHOLM

Backabo
Johannes Sjögren
Ordfront

När jag läser Johannes Sjögrens romandebut ”Backabo” (Ordfront), kan jag inte låta bli att i vissa avseenden göra jämförelser med Roland Schütts ”Kådisbellan. Trots att skiljer 50-60 år mellan berättarperspektiven i de båda barndomsskildringarna, finns där en slående likhet i det höga berättartempot och de fristående anekdoterna som i slutänden binds samman.

”Backabo” skulle mycket väl kunnat bli en novellsamling, eftersom det finns ett flertal kapitel som inte leder vidare utan bara blir hängande i luften. Trots bristerna i dramaturgin anser jag att Johannes Sjögren gjorde rätt i att välja romanformen för att berätta sin historia. Handlingen utspelar sig under 1980-talet i ett sydsvensk samhälle. Ett gäng grabbar lär känna världen genom enorma vandrade pinnar, kulspel med knytnävsstora kullager, gymnastiklärare som gråter så att skolan blir vattenskadad. När Palme blir mördad, tror huvudpersonen att det är en vit kungspudel som gått döden till mötes.

Mellan de småfnissiga absurditeterna, skymtar emellanåt grymheten. Men Sjögren har varit noga att ge grymheten ett ansikte: den stammande pojken som söker revansch; grabbgänget som i brist på erfarenhet håller på att ta dränka av en kille.

Johannes Sjögren är en i raden av 70-talister som har svårt att dölja cynismen och bitterheten mot det en gång så stolta svenska folkhemmet. Romanen är skriven av debutant med ett drivet språk och en känsla för bra historier. Vid mitt nästa möte med Sjögren, hoppas jag han vågat ta ut svängarna lite mer. Då kommer det att bli ännu bättre. 

© KENT LUNDHOLM

Den brinnande ugnen
Kerstin Ekman
Bonniers

Först ut i årets utgivning av Bonniers kriminalklassiker är Kerstin Ekmans ”Den brinnande ugnen” från 1962. Det är en intressant läsning i perspektivet av den flora av deckare som i dag dominerar den svenska bokmarknaden. Det finns de som menar att Ekman var 50- och 60-talets Liza Marklund, och i den jämförelsen vinner Kerstin Ekman på poäng vad gäller språk, miljöskildringar och närvaro.

I berättelsens centrum möter vi David Malm, som är i färd att restaurera en takmålning i Ärketuna kyrka som föreställer konung Nebukadnessars brinnande ugn. I den lilla uppländska kyrkbyn härjar en pyroman vars illdåd skrämmer slag på byborna och snart sätter igång en ryktesflod. Allt fler börjar titta snett på byns präst, vars intresse för fågelskådning och nattliga vandringar väcker misstankar.

När Kerstin Ekman, efter en lång rad romaner, 1993 återvände till kriminalromanens motiv i ”Händelser vid vatten”, blev det succé. Men redan 1962 bevisade Ekman att det går att skriva bra deckare utan att slarva med de litterära ambitionerna. Det är en deckare befriad från slitna metaforer, tröttsamma schabloner och uppblåsta hjältar.

© KENT LUNDHOLM