Texterna är skyddade i lag av upphovsrätten. Om de ska användas så ska mitt namn finnas med. Meddela mig om ni vill "låna" någon av mina krönikor, så slipper vi allt juridiskt strul.

2006-10-06
Författaren blir viktigare än boken

Bokmässan i Göteborg kan knäcka den starkaste: Infernot på jorden … Drygt 100 000 besökare under de fyra dagarna – där i synnerhet lördagens besökare förvandlade den stora mässhallen till en kryllande myrstack. Där skulle jag lansera min nya roman: ”Konungarnas konung från Baklandet.” Konkurrensen är mördande. Folk stannar till, lyssnar förstrött, ser sig om och drar vidare. Jag struntade denna gång att läsa högt, utan lät mig intervjuas av författaren och journalisten Calle Hård, TV-profilen Camilla Kindström och chefredaktören på Folket i Bild. Då lyckades vi åtminstone – genom högt tonläge och förstärkaren på max – få fram lite av budskapet.

Hur mycket ska man som författare ”späka” sig för att bli ”synlig”? I frågan om mässor, så är man som icke rikskänd författare chanslös, när ”drakarna” drar igång i de stora förlagens jättelika montrar. Men ”jag är inte bitter” – möjligen en aning luttrad. Klart är att det är mer tillfredställande att besöka Vindelns bibliotek och inför ett tjugotal åhörare berätta om sin roman och sitt författarskap.

Med tiden har författaren blivit viktigare än själva boken. Många – särskilt de yngre kvinnliga författarna – låter sitt ansikte exponeras på bokomslagets förstasida. Detta var min tredje bokmässa sedan debuten år 1999. Jag såg och hörde när ”drakarna” i år lanserades i sina montrar. Intervjuerna handlade till två tredjedelar om författaren som person, en tredjedel om boken. Ska man ”bli någon” måste man synas i media (och på mässor) och lansera sitt namn - och i andra hand sin roman. Jag har haft tur här i Västerbotten när det gäller mediebevakningen kring min roman. I stort har de skrivna artiklarna, intervjuerna i TV och radio, handlat mer om min roman än om mig. Visst, somliga har tyckt det varit intressant att lyfta fram mig som ”dyslektikern” som har lyckats skriva tre romaner och en rad filmmanus. Men det bjuder jag på.

Bokmässan i Göteborg har med åren allt mer börjat likna Kiviks marknad. ”Kom och köp!” Risken är att framtidens författare blir en ”produkt”, en ”markandsandel”. Sedan är det en fördel att författaren är slank, har ett fagert utseende och är iklädd det senaste i modesvängen. Kanske räcker det i framtiden att man ställer författaren på en roterande, lagom belyst pelare, där man får vidröra diktaren och få ett fördelaktigt kort av skriftställaren, med i förväg skrivna autografer på. Det skrivna ordet riskerar att bli oviktigt. I dag trycker man böckerna på så dåligt papper, att orden bleknar bort efter cirka sjuttio år och talböckerna blir repiga redan efter sju-tio år. Kvar fanns ett råmanus på någon dator som fått hårddisken raderad … Dystergök? Bli då författare och bege er till bokmässan. Jag lovar att många av era illusioner och drömmar kommer att få ”spegeln att spricka från kant till kant”.

Ps! Allt skräpljus på jorden kommer en dag att göra att vi inte längre kan se stjärnorna.

KENT LUNDHOLM

2006-06-07 
Läsning i hängmattan

Sommaren är här och då vi kan ta oss lite tid att läsa de böcker som legat och samlat damm under vintern. Tänker dryfta mig till att ge er några tips för läsning i hängmattan.

”Ivans återkomst” av Twani O’Dell är en minst lika lysande berättelse som debuten ”Avvägar”: en roman som länge låg etta på den amerikanska bestsellerlistan. Vi rör oss, mycket sublimt, mellan thriller- och romankonsten. Det hela börjar med när Ivan är sex år och byns manliga befolkning omkommer i en gruvolycka. Trettio år senare återvänder Ivan, nu som en känd fotbollsspelare, till sina hemtrakter.

”Jag minns att jag sprang” av Ron McLarty. Huvudpersonen Smithy är en riktig loser – medelålders, kedjerökande och halvt alkoholiserad. En dag grenslar Smithy sin gamla pojkcykel i Rhode Island i nordöstra USA, för att hämta hem sin systers kvarlevor. Det blir en resa över hela den amerikanska kontinenten, men också en resa i Smithys inre.

”Mästarens dröm” av Carola Hansson. Två unga tvillingsystrar får den svåra uppgiften att bege sig till andra sidan jorden, för att övertyga kineserna om det kristna budskapet. I stort kan man säga att Hansson skrivit en roman om exil och utanförskap. Romanen löper över åren 1922 till 1937 – och emellanåt är deras missionerande livsfarligt.

”En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva”, av Pernilla Ahlsén. Ahlsén är författaren och journalisten, som har rest runt i Israel och Palestina och intervjuat kvinnor om livet i området. I de femton kvinnoporträtten får vi bland annat möta Xenia som tjänstgör i den israeliska armén, och Fida som riskerar livet varje dag när hon tar sig över muren för att kunna åka till sitt arbete. Nu får vi höra kvinnornas berättelser om kriget.

”Sista ordet” av Aron Flam och Jonatan Unge, är en samling av sanningar och skrönor. Temat är vad vissa kända personer sagt på sin dödsbädd. Yoggi Berra, amerikansk baseboll-legend, lär ha sagt på sin dödsbädd: ”Gå alltid på andras begravningar, annars kommer de inte på din.”

Så har vi ju klassikerna – dem får vi icke glömma. Ska man börja med Fjodor Dostojevskij, så föreslår jag att ni tar er an ”Idioten”. Det sägs vara är hans största roman. Inte minst för att han försöker skildra en idealmänniska. Axel Sandemose, Norges gigant, skrev sig en gång in i mitt hjärta med romanen ”Det gångna är en dröm”. En märklig kärleksroman som sätter spår. Sist men inte minst, så vill jag slå ett slag för Norman Mailers ”De nakna och de döda”. En roman som utspelar sig under andra världskriget. Ett riktigt knytnävsslag i magen! Det är i mina ögon den bästa krigsroman som skrivits.

Ha en trevlig sommar – och läs nu riktigt många böcker!

PS! Om ni vill få en känsla för forna Sovjetunionens brödköer, så ska ni besöka apoteket Renen i Umeå. Först tar man en lapp för att komma till den första apotekaren, sedan får man vackert vänta i nästa kö för sin medicin. Snacka om kundservice!

KENT LUNDHOLM
 

2006-05-14
Kan man beskriva lidandet?

”De döda dör aldrig helt. De sover i trötta hjärtans och idoga hjärnors mörkaste celler – för att i sällsynta ögonblick väckas bara av en röst, som påminner dem om deras förflutna”, skrev Lecadio Hearn i början av 1900-talet. Hur många författare har inte skrivit under på denna devis? För vad skulle vi ta oss till om vi inte hade de döda? Vi kan avbilda dem - klä dem i kött och blod. Men sedan kommer nästa steg. Kan vi verkligen beskriva deras lidande?

Vi kan skriva om lidandet på dess yta, dess omständigheter, och om de som plågas. Faktum kvarstår: en annan människas lidande är nog det allra svåraste att klä i ord. I slutänden blir det upp till läsaren, att tolka smärtan mellan raderna. Sedan får man som författare, inte alltför mycket, leva sig in i detta lidande – risken finns att man uppslukas. Man får nöja sig att beskriva ondskan utifrån – att stå som en betraktare vid sidan om.

Men hur är det med författarens eget lidande då? Ja, att leva i sina fantasier har sina avigsidor. När folk ser fotsulorna på en när man ligger i soffan, drar de snabbt slutsatsen att där ligger en slöfock. Fast i själva verket är det en som jobbar på högvarv. Kugghjulen går snabbt inne i skallen; hakar i varandra. Tankearbetet, fantiserandet, är en process som kan ta flera år – och är kanske det tyngsta förloppet i ett författarskap. Man blir ofta allmänt disträ och frånvarande gentemot omvärlden. Är man på kalas, glömmer man bort att vara artig mot bordsdamen och konversera med den som sitter mitt emot, för att man råkar vara djupt försjunken i kapitel elva. Sådant beteende ger i allmänhet inget gott intryck.

Fantasin och självuppfyllande profetior ligger kusligt nära varandra. Detta har sina risker. Man involverar sig själv i historierna, och fantasierna gräver sig in i det egna Jaget; in ens kropp. Kanske är det därför så många skapande människor är hypokondrier. Ta Göran Tunström till exempel. Hans far dog i en hjärtinfarkt när han var drygt femtio år. Redan som ung gick Tunström och malde på tanken: ”En son kan aldrig bli äldre än sin far.” Vad hände? Jo, när Tunström var drygt femtio år, nästan på dagen då hans far avlidit, fick han själv en hjärtinfarkt – som ett brev på posten.  Nu överlevde han infarkten, men det visar hur farligt det är att skapa sina egna självuppfyllande profetior.

Jag vill hävda att den mentala skrivprocessen emellanåt är snuddande nära psykosens förvirrande landskap, där dröm och verklighet går hand i hand. Samtidigt, skulle inga romaner bli skrivna, utan detta balanserande på slak lina över avgrunden. Man måste ta risken. Trots att man en dag blir knackad på axeln av någon av sina romanfigurer.

PS! ”Så länge de har fel bild av dig, har de spelat bort varje möjlighet att skada ditt liv.” Bruno K. Öijer

KENT LUNDHOLM

2006-03-08

Lars Ahlin, en saknad litterär gigant

Har inte du också någon gång ramlat över en roman som formligen överrumplat dig och som fått dig att återvända till den gång på gång – samtidigt som du placerat den väl synligt i din bokhylla, bara för att känna på dess bokrygg. Det har hänt mig. Minns att jag önskade mig romanen i födelsedagspresent på min 30-årsdag anno 1988 – och jag fick den! Romanen jag skriver om är ”Din Livsfrukt” från 1987 av Lars Ahlin. Jag läste de två första meningarna och var sedan såld.

”Det hände på den tiden mor lät flytta sin sjuksäng från rum till rum i den stora lägenheten. Tiden var tung och vred.”

Jag formligen slukade de 614 sidorna – och var så betagen att jag var tvungen att läsa om den ett knappt år senare. Under åren har jag även återvänt till vissa favoritkapitel och passager i romanen där huvudpersonerna diskuterar politik och filosofi.

”Din Livsfrukt” har så många bottnar och symboler att man tvingas vara en vaken läsare. Det är ingen roman man ”slöläser”. Förutom att den är en gestaltad idéroman, så är den även en borgerlig skildring blandat med essäer, som toppas av en förkrossande kärlekshistoria. Romanen kom att bli Lars Ahlins största romanprojekt och som tar ett språng ut från det 60-tal, då han plötsligt tystnade. Ahlin, Sundsvallsgrabben, debuterade redan 1943 med den kritikerrosade ”Tåbb och manifest”. Efter det skrev han en lång rad romaner och novellsamlingar fram till 1961 med ”Bark och löv”; för att sedan tystna.

Först 1982, 20 år senare, dök han upp på författarhimlen igen med ”Hannibal segraren”, som han skrev ihop med hustrun Gunnel Ahlin; sedan var han igång igen, efter ”exilen” på grund av skrivkamp och svårmod (?).  Först kom den korta, underbara romanen ”Den sjätte munnen”, efter den ”Vaktpojkens eld” - och efter dem publicerades 1987 ”Din livsfrukt”. Priserna började nu ramla in: Selma Lagerlöfpriset 1987, Augustpriset 1990 för ”De sotarna, de sotarna”, Gerhard Bonnier priset 1991 och Svenska Akademiens Nordiska pris 1995 – året innan Lars Ahlin avled.

Vad är det då som gör Lars Ahlins mastodontroman ”Din livsfrukt” så bra? Jo, det är hans mod att bryta mot samtidens romankonst, precis som han gjorde redan 1946 i romanen ”Om” - sedan detta politiska patos som hänger som ett sorgflor över texten och besvikelsen över det raserade folkhemsbygget. Andra saker som gör honom så spännande är hans djärvt gestaltskapande förmåga och karaktärer som ”som skjuter ut” ur mängden. Men i den mörka grundtonen finns passager med dråplig humor; för att inte tala om den dramatiska kärlekshistorien som romanens berättare Johannes ”brottas” med.

Jag saknar Lars Ahlin, han hade ju kommit igång så bra och skulle förmodligen ha så mycket mer att ge. Men Ahlin är borta. Lyckan är att hans böcker lever vidare. ”Din livsfrukt” står mycket riktigt väl synligt i min bokhylla.

PS! Fler saknade svenska författare: Göran Tunström, Peter Nilson.

KENT LUNDHOLM

2006-02-26

Ett riktigt mossigt filmbeslut

Politikerna Umeå kommunstyrelsens arbetsutskott (ksau) har lyckats med bedriften att fatta ett riktigt mossigt och oklokt beslut. Inte enda spänn ska man satsa på långfilm i Umeå; ”kulturstaden” som ska ansöka om att bli Europas kulturhuvudstad år 2014. Klart är att politikerna inte varit insatta i vad en långfilm kan innebära för en stad och ett län. Men ksau är inte ensamma om att stoppa långfilmen på Västerbottens arena. Det verkar som om politikerna och tjänstemännen på landstinget har bakbundit händerna på de anställda på Film i Västerbotten och gett dem ”order” att enbart producera kortfilmer.

Man brukar räkna med att i snitt ger varje satsad krona på en långfilm 3-5 kronor tillbaka – och mångt mer om den slår ute i världen. Detta har politikerna i Skåne upptäckt, där man nu är uppe i en finansiering till långfilmen på 8-10 miljoner per år. De har genom analyser och studier sett vilka ”pay-back-effekter” som uppstått genom bland annat ”Wallanderfilmerna” och den finska filmen ”Den bästa av mödrar”, båda inspelade i Skåne. Sverige är ett exotiskt, spännande land, vilket inte minst visas genom att den sistnämna filmen sålts till Kina, Indien och Latinamerika och som man beräknar ska ses av 100 miljoner tittare. Värdet av exponeringen av Skåne genom ”Wallanderfilmerna” uppskattas till 584 miljoner kronor. När man räknat lågt på effekterna av ”Den bästa av mödrar”, skattar man med en ökning av kommersiella gästnätter under åren 2006-2008, med drygt 300 000. Det leder till en omsättningsökning i Skåne mellan 492-830 miljoner kronor.

Umeå skickar ut negativa ”vibbar” till folk i hela filmbranschen, för att inte tala om de som pluggar manusutbildningen vid Umeå universitet. Stannar de kvar - eller? Ett par långfilmsprojekt, som kommit ganska långt i planeringen, drar nu bort från Umeå. ”Mitt” filmprojekt som var tänkt att spelas in i Tavelsjö och Umeå, skrotas – och vi flirtar istället med andra kommuner. I dagsläget ligger de utanför länsgränserna. Långnäsa, eller…

Tyvärr saknar jag rösterna från näringsidkarna i Umeå, eftersom filmbranschen även är en näringslivsfråga. De blir precis som vi filmare förlorare på grund av det korkade beslutet. Det är kanske dags för privata entreprenörer att kliva fram i ljuset och söka samarbete med filmarbetarna som vill spela in en långfilm i regionen. Det är väl investerade pengar och synnerligen billig reklam.

Ksau:s beslut går inte att riva upp. Det kommer inte ens till kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige, om nu inte något parti motionerar igen i frågan. Tror kommunen på fullt allvar sig bli Europas kulturhuvudstad utan att inte satsa en spänn på långfilmen? Knappast… Detta sker också i en stad där vi vet att den unga befolkningen har filmen som ett stort intresse.

PS! Utredningarna om filmen i Skåne kan ni få tag i genom Region Skåne eller Cloudberry Communication AB som gjort utredningen och analyserna.

KENT LUNDHOLM

2006-01-29

Vem sjutton skriver man för?

Varje författare tvingas emellanåt ställa sig frågan: För vem/vilka skriver jag för? Att folk läser ens böcker och stundom klappar en på axeln, får i varje fall mig att skriva vidare. Skrivandet är inte alltid en dans på rosor, man får även vara beredd på att ta emot kritik. Jag har också råkat ut för att folk i mina hemtrakter tycker att handlingen är för känslig och att de känner en fruktan för att figurera i handlingen. Ja, ni vet: Profeten i sin hembygd…

I TV för ett antal år sedan, frågade PC Jersild sin kollega Torgny Lindgren om denne såg bilder då han skrev. ”Nej”, blev det korthuggna svaret. ”Anade det”, svarade Jersild lika kort. Några år senare var jag på bokmässan i Göteborg i egenskap som VF:s dåvarande kulturredaktör. Göran Tunström berättade att han ofta var tvungen att ha ”någon” att skriva sina romaner till. Själv skriver jag i ”scener” och folk brukar också säga att jag skriver filmiskt. Sätten att på skriva är många, men resultat blir ofta ganska lika: En bok med hårda pärmar som gömmer på en berättelse, sprungen ur skildringar man hört. Under skrivandets resa har man lagt till och dragit ifrån, för att genom ”lögnen” komma ”sanningen” så nära som möjligt.

Det muntliga berättandet har fått en nyrenässans i länet, vilket är glädjande. Utan alla dessa muntliga skrönor som jag hörde i min barndom hade jag inte haft något att skriva om. I Umeå arrangeras med jämna mellanrum berättarkaféer, där proffs och amatörer äntrar scenen och drar en skröna. Under våren håller man till på Skeppskaféet Vita Björn. Det är en konst att berätta en bra historia. Det är inget man snyter ur näsan, utan det kräver träning och ett stort mod. Västerbotten har en lång berättartradition, något som jag tror har bidragit till att vi har en sådan kader av stora författare. Det är nog bara Värmland som kan mäta sig med Västerbotten i muntligt berättande och antalet stora författare.

Varför man skriver då krönikor? Någon större respons leder det inte till. Kanske för att jag skriver så uselt, som en ”irriterad VF-läsare” lät meddela via e-post efter min förra krönika. Jag försökte skriva om kulturbegreppet i stort och smått, men ”kritikern” menade att jag använt för många semikolon. Det är väl bara att inse, att konkurrensen är hård i ”mediebruset” - och att jag tvingas sluta med mina kära semikolon. Det viktigaste man gör här på jorden är att inse sina begränsningar. Först då vågar man ta ut svängarna och använda sig av det egna, unika språket, så att man vågar äntra en scen och dra en skröna eller skriva en roman. Inget av dem är lätt. Inte minst för den ständiga rädslan att bli missförstådd. Utgångspunkten för allt berättande och skrivande, måste nog vara att man gör det av pur glädje. Sedan räcker det som sagt med en klapp på axeln, för att man ska känna sig bekräftad.

Ps! ”De röntgade mitt huvud och hittade ingenting.” Dizzy Dean.

KENT LUNDHOLM
2006-01-29

2005-12-02

Kraftpoet med mjuka sidor

Hur ska man förhålla sig till vissa texter; särskilt om de av någon anledning inte anses vara tillräckligt ”fiiina”. Boken jag reflekterar över är oansenlig till sitt utseende och drygt 30 sidor tjock. Skribenten är kraftkarlen Sixten Landby, som under sina hårda muskler, bar en mjukare sida. I ”Sixtens Landbys teser” har Alvar Martinsson valt ut 250 teser. Sixten Landby; ”Buffeln från Hissjö”; världens starkaste man som turnerade land och rike runt, och även resande i skinnkläder.

Luffaren är Rikast, ty han äger hela jorden.

Bröderna Sixten och Kurt Landby, bodde i en liten oansenlig stuga i Håkmark fram till 1991. Bröderna var från sent 1930-tal fram till tidigt 1970-tal ett turnerande sällskap, som åkte genom landet för att visa upp Sixtens kraftkonster: Böja hästskor och sjutumsspikar, lyfta en ballongcykel på ett pekfinger. ”Den kolossale svensken, den jättelike norrlänningen från Umeå, 126 kg tung, komplett i avsaknad av fett och med en drift som sju bockar.”

Missuppfatta aldrig en människa
för att denna bär sig tokigt åt.
Ty hon kan äga större förstånd än du tror.

Jo, för under ytan fanns sorgen, vreden och humorn – men även teser som osar av banaliteten, självgodhet - ibland med reaktionära infall.

Männen har mycket lättare att glömma sig själv
genom högre tankar och intellektuella ting.
Detta är en av anledningarna
till att Hon inte passar som Präst.

Den dikt som är mest känd är ”Killa mig på Kilimanjaro”, som gruppen ”Peppe and the Popping Peanuts” framförde i TV, vilket gav Sixten en större publik som ”kraftpoet”; trots att texten är ganska burlesk. Tyvärr finns den inte med i boken. Men humorn och ironin genomsyrar många av Sixtens verser.

En ärlig person släpper aldrig smygare
utan i Vrålande trumpetstötar.
Även i det högtidliga sällskapets fisförnäma krets.

Efter att ha läst boken ett flertal gånger, anar man hans olika sidor; inbäddade i hans teser. Denna bok är bara ett litet urval och man har medvetet valt bort de sexistiska teserna som han skrev; som publicerades i ETC i början av 80-talet – men bakom dem finns en mjukhet, en längtan.

I en God människas väsen finns något av Evighetens lugn.

Ja, hur ska man då förhålla till Sixtens Landbys teser? Man måste nog vara utrustad med lite ”sjuk” humor och kunna ”läsa mellan raderna” - och inte rygga för lite ”fulprat”.

"Elände på Elände", sa Kärringen när Gubben ramlade på henne.

Efter att Sixten slutat med att lyfta ballongcyklar, drogs sig bröderna tillbaka. De levde på sitt sätt, vad alla andra tyckte. Sixten läste och skrev – och i flera av teserna märktes att han gjort ett medvetet val att dra sig undan världen.

Hälsosammast är att leva, vid sidan av mänskligheten.

Genom lugnet och avspändheten kan man tänka klarare.
Ty detta har med harmoni att skaffa.

Kanske levde Sixten Landby i sin valda ensamhet upp till devisen, att en människa inte överlever utan kultur: ett skrivande som mynnade ut i en kulturgärning med tusentals teser; nedtecknade i det fladdrande skenet från ett stearinljus.  

Kent Lundholm

2005-11-15

Umeå har fått en ny kulturförening

Umeå har fått en socialdemokratisk kulturförening. Den bildades redan i maj, då en sondering gjordes för att se om det fanns intresse hos Umeås kulturintresserade och kulturutövare att delta i en ny kulturförening. Nu, efter några möten, vet vi att intresset finns för en s-märkt kulturförening. Vi som har träffats på dessa möten, bland annat undertecknad, Lena Sandlin-Hedman, Tomas Wennström och Inga Andersson båda från ABF, Frida Holmgren, Umeå teaterförening, Georg Andersson, f.d. landshövding Torsten W. Persson, f.d. kommunalråd, för att nämna några, har förutom allmän förkovran i kulturen, även livligt diskuterat hur Umeås ”kulturella ansikte utåt” kan utvecklas och om förutsättningarna för det kulturella livet i stort och smått.

Vi tycker att det finns en hel del att ta itu med, inte minst för att Umeå inte ska tappa position som ”Norrlands kulturhuvudstad”. Vi som bildat föreningen vill lyfta fram kulturen både på elit- och amatörnivå – och vi tycker att det är viktigt med en spetskompetens, men att vi inte heller får glömma kulturen som växer ur myllan och på sikt ska skapa ”påläggskalvarna”; den ”lilla” kulturen som i dagsläget saknar arenor att framföra sin konst på. Personligen tror jag att vi måste finna ett samspel mellan kulturutövare på alla nivåer och kommunen, landstinget och de större kulturinstitutionerna. För att det ska kunna ske måste vi försöka att finna någon slags plattform där alla känner sig bekväma.

Flera av oss är bekymrade över hur folkbildningen under årens lopp fått stryka på foten. Folkbildningen som varit ett av arbetarrörelsens flaggskepp i hundra år, har under årens lopp sett hur anslagen minskat. ABF som är en del av folkbildningen och som har ambitionen att lyfta upp kulturen ur gräsrotsnivå och föra ut den i kommunen och länet, får numera vända på varenda krona och allt oftare dra sig ur många av de kulturella arrangemang de skulle vilja stötta.

Att det just blev ett gäng socialdemokrater som bildade en ny kulturförening kan kanske tyckas märkligt, då sossarna har makten i Umeå – eller så är det just därför. Förutom att vi träffas och under gemytliga former diskuterar kultur i största allmänhet och bjuder in föreläsare, finns ambitioner att vara med och påverka framtidens kultur. Inte minst kan vi komma med goda råd – engagerade som vi är. Kanske kan vi genom samtal och möten, träffas i någon av alla de korsningar som kulturen består av.

Nu kanske ”partiet” ser oss som något slags hot; ett gäng provokatörer som vill lägga oss i den politik som förs. Men gör inte det - för allt i världen! Som sagt, se oss istället som en resurs. Sedan kommer vi naturligtvis inte enbart att syssla med att skapa opinion – vi kommer även att träffas enbart för vår egen skull och söka underhållning i det som ligger oss så varmt om hjärtat: Kulturen.

Ja, nu vet ni att vi finns och intresserade hälsas välkomna!

 PS! ”Bildning är det som är kvar, sedan vi glömt allt vad vi lärt oss.” Ellen Key.

2005-09-07

Undergroundpoet som går sina egna vägar

Bruno K. Öijers första diktsamling ”Sång för anarkismen” trycktes 1973 upp på en stencilpress i 300 exemplar, sedan delade han ut hälften gratis till personalen på Stockholms lokaltrafik. Det fanns väl en baktanke om att nå läsare och locka media att skriva om detta märkliga sätt att publicera sig på. Men det blev bara ett par notiser på kultursidorna. När sedan Eric Fylkeson på Poesiförlaget senare samma år tryckte boken på ”på riktigt papper och inbunden”, sålde boken slut i ett nafs och nu upptäcktes denne bohem och ”undergrundpoet” med rötterna i den futuristiska lyriken även av den kräsna kritikerkåren.

Han bröt mot den stundtals tråkiga politiska 60-talslyriken och var medial. Hela tiden sökte han nya vägar att nå ut med sin poesi; nya sätt att framföra den på och det är ju som uppläsare som fått folk att ta till sig hans lyrik. Han är ungefär som Torgny Lindgren: Man hör hans röst när man läser dikterna och sitter till slut och mimar för att fånga diktens innebörd. Efter att han blivit publicerad ”på riktigt” stod nu de stora förlagen på kö för att få trycka hans nästa diktsamling.

Minns så väl hur jag kom i kontakt med Bruno K. Det var polaren Lasse som hittat en märklig skiva med en poet som läste upp sina dikter ackompanjerat av ett naket elpiano. Det var mer dag än natt när vi halvlåg i soffan i hans lya, bland tomma buteljer, överfulla askkoppar och ett äckligt bord fullt med kräftskal, och lyssnade på Brunos släpiga, långsamma röst som plötsligt kunde brista ut i raseri. [Terror/du sätter min hud på kylning] Jag var såld och hade fått mig en huspoet som jag ofta läser för att bli berörd, på gott och ont; för det blir man vare sig man vill eller inte. [Terror/du är staden/som tar mina vänner till slakt]

Men det var det som hände 1976 som gjorde honom riktigt känd och (än mer) ”massmedial”. Det var då som han fick ett kulturstipendium på 6000 kronor. Han växlade in 4000 enkronor och kastade ut dem på T-Centralens golv mitt under rusningstid. Han delade ut delar av sitt stipendium med motiveringen: ”Bonniers har stulit pengar från folket – därför ska folket ha tillbaka sina pengar.” Snacka om vilket genomslag detta fick! De övriga 2000 kronorna som han skulle festa upp med sina polare, lär han ha glömt i en telefonkiosk.

Det var förlaget Wahlström & Widstrand som vann kampen om att få publicera merparten av hans poesi. Så kan det gå – från stencileringsapparat, till en av landets mest firade poeter. Sedan lär det visst vara en upplevelse att se honom uppträda live (vilket jag aldrig förunnats), eftersom han ständigt söker nya sätt att ”levandegöra” sin poesi. Men man kan gott läsa honom utan att hört hans uppläsningar: Man blir ändå ovillkorligt berörd av Bruno K. Öijers dikter; som den här ur ”Giljotin” från 1981 ((W & W):

”dom tog en man
dom högg av båda hans ben
innan dom tröttnade
och bestämde sej
för att låta honom löpa”

PS! Jag läser Bibeln – varenda förbannade dag!
George Patton

KENT LUNDHOLM

2005-10-21

Bara galningar skriver romaner

Man måste vara lite galen för att skriva en roman, skriver Göran Hägg i sin bok ”Nya författarskolan”. Han menar att en författare mycket väl kan vara mytoman och psykopat, precis som en framgångsrik företagare kan vara det. Elisabeth George beskiver i sin bok ”Skriv på!”, om sitt tvångsmässiga sätt att ruta in dagen; om hur hon kliver upp i ottan och efter en massa gymnastiska övningar, meditation, dagboksläsning, slutligen sätter sig vid datorn för att påbörja skrivandet med ”klister i baken”.

Skrivandet är ofta en lång process. Min nuvarande roman har jag haft i skallen i tjugofem år. Under årens lopp har jag samlat minnen på pränt, lyssnat och åk runt och intervjuat människor; läst igenom de mängder av minnesanteckningar som pappa lämnade efter sig. Först nu börjar min kommande roman att bli färdig. Räknar man ut timpenningen på allt jobb jag lagt ner, blir den försumbar.

Har kugghjulen väl börjat snurra och första meningen väl är på pränt, så finns ingen återvändo. Början är alltid värst, att hitta anslaget som ska locka läsaren in i berättelsen och det kan ta månader att komma på första meningen. Sedan är det bara att skriva, om och om igen, i ett par tre år, tills man är mogen att våga lämna romanen till förläggaren. Då följer en period av orolig väntan. Håller den, eller blir det tummen ner. Elisabeth George skriver att den värsta perioden är när romanen är klar; när man lämnat ifrån sig till läsarna. Ska man bli kapad vid knäskålarna av recensenterna, ska ens vänner och bekanta vända ryggen åt en; hur ska det gå med folket på den plats där historien utspelar sig? Även om man hittat på miljöerna och personerna, finns det alltid några som ”känner igen” sig.

P C Jersild har sagt att en roman består av en tredjedel upplevt, en tredjedel läst och en tredjedel påhittat. I min första roman ”Svin föder svin” byggde jag upp en by ur fantasin med fantasifigurer, trots det har folk i min hemby känt igen miljöerna och figurerna – likadant var det med min andra roman ”All världens lycka”. Ännu har ingen sagt sig ha blivit sårad, utpekad, men jag oroar mig ständigt för att det ska ske. Jag är alltid mycket noga att försöka att inte utelämna folk. I min kommande roman har huvudfiguren funnits i verkligheten; många har känt honom vilket gör att fler kan värdera handlingen.

Det föll på min lott att skriva de historier som annars skulle förfalla i glömska. Är man vara född i ”Baklandet” och råkar kunna skriva och fantisera, så kan man inte låta bli att berätta om alla de fantastiska människor som en gång levde sina liv där; livsöden som inte går att överlämna till tomheten. Ett öde på gott och ont som jag får leva med in till min bittra död.

PS!
Vi soffpotatisar gör faktiskt 20 sit-ups i snitt varje dag då vi reser oss från liggande till sittande ställning - för att inte tala om alla step-ups vi gör när vi kliver upp- och ner från vågen.

KENT LUNDHOLM

2005-09-26

Avsaknad av en enbent tangodansare

Få författare har blivit så mytomspunnen som Sture Dahlström, född 1922, död 2001, som debuterade 1961 med ”Änglar blåser hårt”. Outsidern, avantgardisten, den evigt trotsige, beatförfattaren som slog knäna av etablissemanget med ”Gökmannen”, ”Den galopperande svensken”, ”Tango för enbenta” och ”Den store Blondino”; romaner skrivna med ett burleskt och emellanåt grovt språk och med ett patos som inte viker sig för finkänsliga. Då får man läsa något annat, tycktes han resonera. Hans böcker har ett svulstigt, surrealistiskt språk som präglas av huvudpersonernas frustrerade sexualdrift och den envetna kampen mot byråkrater och myndigheter. Själv höll han sig ofta undan media med argumentet: ”Skulle tacka ja till alla förslag från media skulle allt romanskrivande gå åt helvete.”

Under en lång tid levde han, som han själv beskrev det, under en 30-årig författarexil, för att göra sig fri från den ”svenska kuvösen”. Det var i slutet av 50–talet som han och sin fru, flyttade till Spanien: några år innan debuten 1961. Han led av skrivkramp; kom aldrig längre än några sidor – sedan tog det stopp. Men väl i Spanien släppte det – rejält! Mellan 1961 och 1965 kom fyra romaner ur hans skrivmaskin. Det blev en sväng över till USA, ytterligare resor, innan han slog sig ner i Skåne.

Sedan tog det tio år till nästa roman – det var nu som han uppfyllde epitetet kuf och innehållet i hans romaner ändrade dramatiskt karaktär. Hans romaner var fyllda av vansinniga äventyr, tokigheter, snudd på galenskap – och under denna yta en skarpt, strategiskt tänkande hjärna. Det fanns ingen hejd på fantasierna – och han hade fått ett flöde i sitt skrivande som fick förläggarna att gnugga händerna: ofta en roman varje år och varje av dem möttes av media med stor uppmärksamhet – på gott och ont.

1997 kom så hans ”Stilla dagar på floden”; en roman som bröt helt med de tidigare så farsartade böckerna. En tunn roman där språket flyter stilla och handlingen går på halvfart. Men jag gillar den, eftersom den visar bredden på Stures författarskap. Men i stort var hans skrivande en drömd värld, kryddad med galenskap och uppkäftighet. Min favorit är nog ”Den store Blondino”; som handlar om Fitzenstrahl, en smått galen avantgardefilmare som experimenterar med sin 16 mm:s Bolexfilmkamera och utger sig vara utsänd av Svenska Akademin och som inte drar för att ta emot enorma mutor.

Läs den och skratta. Skrattar du inte kan jag bara beklaga din avsaknad av humor. Hans sista bok utkom strax innan hans död år 2000: ”Målarens republik.” Jag är säker på att den upproriske Sture Dahlström sitter i sin himmel och skrattar åt alla humorlösa myndighetspersoner. Sån var han ju – upprorisk, rolig och samhällskritisk. I en intervju i ”Darling” sa han smått lakoniskt: ”Gud har pissat på mig för att ge mig sin välsignelse.”

PS!
När kaptenen tappar mössan dansar alla på bordet. /Refaat El-Sayed

KENT LUNDHOLM
2005-09-26

2005-09-07

Undergroundpoet som går sina egna vägar

Bruno K. Öijers första diktsamling ”Sång för anarkismen” trycktes 1973 upp på en stencilpress i 300 exemplar, sedan delade han ut hälften gratis till personalen på Stockholms lokaltrafik. Det fanns väl en baktanke om att nå läsare och locka media att skriva om detta märkliga sätt att publicera sig på. Men det blev bara ett par notiser på kultursidorna. När sedan Eric Fylkeson på Poesiförlaget senare samma år tryckte boken på ”på riktigt papper och inbunden”, sålde boken slut i ett nafs och nu upptäcktes denne bohem och ”undergrundpoet” med rötterna i den futuristiska lyriken även av den kräsna kritikerkåren.

Han bröt mot den stundtals tråkiga politiska 60-talslyriken och var medial. Hela tiden sökte han nya vägar att nå ut med sin poesi; nya sätt att framföra den på och det är ju som uppläsare som fått folk att ta till sig hans lyrik. Han är ungefär som Torgny Lindgren: Man hör hans röst när man läser dikterna och sitter till slut och mimar för att fånga diktens innebörd. Efter att han blivit publicerad ”på riktigt” stod nu de stora förlagen på kö för att få trycka hans nästa diktsamling.

Minns så väl hur jag kom i kontakt med Bruno K. Det var polaren Lasse som hittat en märklig skiva med en poet som läste upp sina dikter ackompanjerat av ett naket elpiano. Det var mer dag än natt när vi halvlåg i soffan i hans lya, bland tomma buteljer, överfulla askkoppar och ett äckligt bord fullt med kräftskal, och lyssnade på Brunos släpiga, långsamma röst som plötsligt kunde brista ut i raseri. [Terror/du sätter min hud på kylning] Jag var såld och hade fått mig en huspoet som jag ofta läser för att bli berörd, på gott och ont; för det blir man vare sig man vill eller inte. [Terror/du är staden/som tar mina vänner till slakt]

Men det var det som hände 1976 som gjorde honom riktigt känd och (än mer) ”massmedial”. Det var då som han fick ett kulturstipendium på 6000 kronor. Han växlade in 4000 enkronor och kastade ut dem på T-Centralens golv mitt under rusningstid. Han delade ut delar av sitt stipendium med motiveringen: ”Bonniers har stulit pengar från folket – därför ska folket ha tillbaka sina pengar.” Snacka om vilket genomslag detta fick! De övriga 2000 kronorna som han skulle festa upp med sina polare, lär han ha glömt i en telefonkiosk.

Det var förlaget Wahlström & Widstrand som vann kampen om att få publicera merparten av hans poesi. Så kan det gå – från stencileringsapparat, till en av landets mest firade poeter. Sedan lär det visst vara en upplevelse att se honom uppträda live (vilket jag aldrig förunnats), eftersom han ständigt söker nya sätt att ”levandegöra” sin poesi. Men man kan gott läsa honom utan att hört hans uppläsningar: Man blir ändå ovillkorligt berörd av Bruno K. Öijers dikter; som den här ur ”Giljotin” från 1981 ((W & W):

”dom tog en man
dom högg av båda hans ben
innan dom tröttnade
och bestämde sej
för att låta honom löpa”

PS!
Jag läser Bibeln – varenda förbannade dag!
George Patton

KENT LUNDHOLM

2005-08-23

”Webbiskan” kräver språkpoliser

Hi fivar *KLASK*
{privvar inte}
{bara me mej du privvar}

Vad är detta för ett språk? Utomjordiska? Nej, ett kort utdrag från en chatt för ungdomar; ett ställe på Internet där man i realtid kan prata med varandra. Men för mig som är 47 år, någorlunda beläst, så begriper jag inte ett ord. Språket talas dygnet runt: Låt oss kalla det för ”webbiska”, för att skoja till det lite.

Ska du dessutom ha en chans att förstå de förkortningar som uttrycker känslor, så måste du lära dig en del nya tecken:
Om du är ledsen skriver du: :-(
Ska du flirta med någon: ;-)
Om du surar: :-[
Eller är förvånad: :-O

När jag brukar chatta på webbplatser för vuxna, är språkbruket begripligt. Däremot slarvas det med interpunktionen och ofta saknas versalerna; skriver du för långt, så kan du inte förvänta dig några svar. Det ska gå snabbt. Ännu snabbare går det på de webbplatser där ungdomarna chattar. Det är nästan oförklarligt att de hinner läsa och svara i samma andetag - på sitt märkliga språk. Språket har utvecklats av det höga tempot, som gjort det nödvändigt att skapa nya ord, förkortningar och tvingar ungarna att pränta ner :-) istället för att skriva: ”Nu blev jag riktigt glad!”

Mycket av underlaget till denna krönika har jag hämtat från den mycket underhållande boken ”Komma rätt, komma fel och komma till punkt” av Lynne Truss och Eva Halldinger (W&W förlag). Rekommenderas varmt! Författarna visar även på hur det slarvas med interpunktionen i dagspressen; framför allt i annonserna. Särskilt mäklarfirmorna utmärker sig, enligt författarna. Hur många nerslag sparar man på att skriva g-värme istället golvvärme? Två! Eller: Ant.rum? Ett! De ger några exempel på myllret av förkortningar i mäklarannonserna: kvm, elp, rok, boy, v-rum, bia, brf, bå, ök.

Språket måste vårdas. Kanske borde vi anställa särskilda språkpoliser som låser in de som av rent slarv förstör vårt språk, och tvingar dem att läsa Svenska språknämndens ”Svenska skrivregler”. Den boken skulle skickas ut till alla nyfödda, ungefär som den obligatoriska Bibeln vid dopet, för att de längre fram i livet ska få en god start i sin språkliga utveckling.

Felaktiga interpunktioner är inte att leka med, då kan det gå som för den dödsdömde fången som in i det sista väntade besked på sin ansökan om benådning. När svaret kom stod det: ”Hänges, ej benådad!” Vid begravningen visade det sig att en notarie satt kommat på fel ställe. Det skulle ha stått: ”Hänges ej, benådad!”

Vad gäller ungdomarnas ”webbiska”, har jag ingen lösning på. Men skolan och vi föräldrar måste nog ta ett större ansvar, för att lära ut ett korrekt språkbruk. Annars kommer vi i framtiden inte att begripa vad ungdomarna pratar om - och de kommer inte att förstå oss.

PS!
Varför tappar man minnet på apoteket? Har ni tänkt på hur många gånger som vi tittar på könummerlappen medan vi väntar på vår tur.

KENT LUNDHOLM

2005-04-23
Nytt medialandskap hot mot kulturen

Vi står inför ett nytt medialandskap då Internet och gratistidningar kommer att kapa åt sig allt mer av den gemensamma kakan. Minns hur snacket gick om Internet för ett tiotal år sedan. ”Internet kommer aldrig att utgöra något hot mot tidningen och någon egen webbplats är fullständigt onödigt att satsa på. Varför satsa pengar på en fluga som kommer att självdö.”

Hur det gick med Internet vet vi idag och nu står gratistidningarna runt hörnet och inväntar rätt tillfälle att börja jaga annonser och sedan ”fylla igen gluggarna” med ”lättviktigt” innehåll. Jag vet hur det funkar på en gratistidning, vet hur ”grabbarna bakom de dessa” resonerar och tänker. Det handlar inte om journalistik, utan helt och hållet om snabba pengar. Jag arbetade under ett år (1999-2000) på Umeå Posten, en gratistidning där jag på halvtid skulle fylla tidningen med redaktionellt innehåll. Ett hopplöst jobb jag blev hånad för. Där slet även tre annonssäljare dagarna i ända med att jaga annonser. Det gick inget vidare den gången, men nästa gång en gratistidning ”med krut i” dyker upp i Umeå lär resurserna vara större. Dock kommer ägarnas avoga inställning till kultur att vara lika usel som under tiden jag jobbade på Umeå Posten.

Det kommer inte att skrivas särskilt många spaltmeter om kulturlivet. Man kommer att satsa på frilansreportage med tyngdpunkten på nöje i form av vimmelbilder och några spridda intervjuer med aktuella popstjärnor. Man kan emellanåt klaga på dagens kulturbevakning, men den har i varje fall en större mångfald och professionella texter. Sånt kommer gratistidningarna att strunta i. Kultur säljer inga annonser, går sällan att koppla samman med några ekonomiska kampanjer. Kultur och folkbildning kommer bara ”att vara i vägen”.

Det är inte bara de ansvariga för dagens tidningar som måste förbereda sina strategier inför hotet från gratistidningarna, utan även vi kulturarbetare. Förlorar vi ytterligare en av våra scener att visa upp oss på, som dagens kultursidor är, återstår att gå runt på stan med en ”pratskylt” kring nacken och en megafon i handen.

Det är med en krypande olust jag ser hur kulturbevakningen redan nu får stryka alltmer på foten och med det nya hotet från gratistidningarna om hörnet, så väntar en smärre kulturkatastrof. Vi kanske måste ställa frågan till våra politiker. Naturligtvis ska politikerna inte bli tidningsutgivare eller lägga sig i dagens publicistiska verksamhet, men däremot bör de redan i nuläget börja tänka till över vad som sker med kulturen ifall mediautbudet förändras. Finns det någon slags politisk vilja att finna nya kulturarenor? Eller ska vi bara blunda och sätta händerna för öronen och hoppas att enbart marknadskrafterna ska lösa problemet. I så fall blir jag allvarligt oroad. En kultur utan scener, är en död kultur.

PS! ”Vi tycker inte om deras sound och gitarrmusik är på väg ut.” Decca Recording som refuserade Beatles.

KENT LUNDHOLM

Krönika 29/3-05

Vad fordrar god ton?

Det har på senare år blivit viktigt att kunna föra sig bland folk; att känna till den dolda agenda som döljer sig bakom begreppen vett och etikett. Det krävs helt enkelt numera att ha god ton när man träffs över en bit mat och ett glas vin av bästa sort. Jag håller helt och hållet med om att man ska vara artig och försöka vara så trevlig som ens läggning tillåter, men emellanåt går det helt enkelt för långt. I bokhandeln finns mänger med böcker i ämnet; allt från i vilken ordning bestick och glas ska stå till hur ofta man får skåla med värdinnan.

När vi i min barndom fick besök av främmande skulle vi ungar ta i hand och bocka eller niga. Vi skulle också vänta till sist när det var dags att fika; ingen bulle förrän alla de vuxna hade fått sig en. Men då handlade det om respekt för de äldre och har inget att göra med den fisförnäma ”goda tonen” som nu för tiden sprider sig från slott till stuga. Det är modernt med vett och etikett, men dock inget nytt. Något som jag vill visa på genom några citat ur en bok som jag härförleden hittade i mina gömmor: ”God ton – etikett och umgängesformer” från 1927. Det är sannerligen en underhållande - och skrämmande - läsning.

I boken uppmanas man att dagligen ”tvätta hela kroppen i kallt, kylslaget vatten och tvål”. Håret skall hållas i prydligt skick. ”Inkrånglande frisyrer bör man ej tillåta sig” […] ”Mjällbildning skall motarbetas – få saker gör ett så ruskigt intryck som mjäll i håret och på dräkten.” Dessutom: ”Man kliar sig inte på kroppen, fingrar sig inte i ansiktet, river sig i håret, petar sig i näsan” […] ”God ton förbjuder varje ogenerad eftergift för naturbehoven” […] ”Uppstötning av gaser äro tillåtna endast för sängliggande sjuka”.

Författaren fasar sig även över styggelsen med parfymer. ”… en stark doft verkar lika motbjudande som en stank.” Författaren vill gå så långt att järnvägsstyrelsen ska reservera särskilda vagnsavdelningar för parfymerade, ”lika väl som för rökare eller resande med hundar”. Värst är ändock herrar som nyttjar parfym. ”De räknas lyckligtvis ännu mera som narrar än som gentlemen.” Även skrattet kommer på tal. ”God ton förbjuder att gapskratta och att tala med hög röst.” (Svårt när man har trevligt?) ”Ett diskret skratt och behärskad stämma verkar däremot välgörande kultiverat”.

Detta är utdrag från en bok skriven 1927. Men detta larv odlas som sagt idag i allt större utsträckning och ska du vara delaktig i detta kotteri bör du läsa på. Förr var god ton ett sätt att skilja fattig från rik och jag tror att det är samma sak även idag. I varje fall handlar det om hur folk med ”vett och etikett” pissar ut sitt revir för att visa (verkligt eller skenbart) vilken fin samhällsklass de tillhör. Nä, nu ska jag gå och skyffla i mig en gröttallrik.

PS!
Varför lossnar det alltid TRE pappmuggar ur behållaren på offentliga toaletter när man bara behöver EN?

KENT LUNDHOLM

Krönika 7 mars 2005

Ordet gör människan

I begynnelsen var ordet. Genom ordet tog Gud människogestalt. Så är det nog för oss människor också. Utan ordet, utan språk, utan ett sätt att kommunicera döms vi till en ensam vandring i öknen. Språket är nyckeln till närmandet mellan oss människor, men också en dörröppnare till förståelsen till så mycket annat; kunskap om livet och döden. Genom språket kan vi ta del av böcker och – om vi så vill – slå oss ner i ett hörn och försjunka in i en värld som ”inte finns” men som ändå är så påtagligt nära.

Under mina första sex år i skolan var jag ett barn som inte kunde sitta stilla, som hade svårt att koncentrera mig och att hänga med i undervisningen. Orden, bokstäverna var i det närmaste obegripliga. Jag fick mest ettor i mina betyg och betraktades av lärarna och studierektorn, han med getskägg, på Furuviks skola i Lycksele, som ett hopplöst fall. Men de hade fel.

I sjuan skickades jag till en så kallad ”OBS-klass”, vilket var förnedrande eftersom de som gick där ansågs vara ”lite efter sig”. Men det blev min stora lycka. I denna OBS-klass fanns en frodig, äldre kvinna som genast förstod vad jag led av; vad som gjort att jag inte kunnat hänga med i studietakten i låg- och mellanstadiet. Jag var dyslektiker. Ordblind. Under ett år satt hon vid min sida och med en ängels tålamod fick hon mig att förstå språkets byggstenar, hur det var sammanbyggt och gav mig övningar som fick mig att växa. 

Heureka! Jag hade funnit vägen till språket och därmed också möjligheten att kommunicera, att ta del av studierna och behövde inte längre vara klassens clown för att dölja att jag inte kunde uttyda vad som stod i läxböckerna. Jag började läsa som aldrig förr och mina betyg sköt i höjden. Men utan denna frodiga tant som gav mig nyckeln till språket och förutsättningarna till att ta del av orden, vete gudarna hur det gått för mig.  

Dyslexi, ett annat ord för ordblind eller läs- och skrivsvårigheter, är vanligare än man kan tro. I vårt avlånga land finns siffror som visar på att mellan fem och åtta procent av alla skolbarn är dyslektiker, lägg då till de cirka 500 000 vuxna som lider av det. Graderna av svårigheter skiftar naturligtvis, men det vanligaste besvären, om jag nämner några, är problem med dubbelstavning, att man kastar om bokstäver, tappar ändelser och ”småord”, läser långsamt – vilket gör att man känner sig sämre och dummare än alla andra och halkar efter i studierna.  

Jag själv måste skriva och läsa något var evigaste dag för att inte tappa mitt språk; måste ständigt träna för att hålla uppe nivån av framförallt mitt skrivande. Det är en evig kamp. Men jag har haft tur och sedan tror att mitt författarskap har hjälpt till, för tack vare skrivandet har jag kommit närmare Ordet. 

PS! "Jag älskar Beethoven, i synnerhet hans poesi". /Ringo Starr.

Krönika 14 februari 2005

Manliga förebilder i helylle

Om man inte klarar av att leva upp till dagens mansbild får man fly in i litteraturens värld och göra sig i det närmaste odödlig som Hamilton och Arn i Jan Guillous böcker eller bli en skarptänkt Wallander i Mankells serie. Med det lutar väl mer åt att klä sig i rollen som Ignatius J. Reilly i ”Dumskallarnas sammansvärjning”, han som startade ett enmanskorståg mot den moderna tiden eller den ständigt vegeterande Oblomov av Ivan Goncharov.

Helyllemännen som skapas i våra tevekanaler håller på att överta litteraturens hjältar. Dessa superpräktiga män som i ett nafs kan bygga en altan eller en vindskupa - eller varför inte ett badkar av en konservburk; hela tiden med ett präktigt leende på läpparna. De är handfasta män som inte darrar när de drar in en skruv i en bräda på två tum fyra - i motsats till en annan ynka författarjävel som inte kan skilja på en träskruv eller en betongskruv.

Säger bara: Ernst Kirchsteiger och Martin Timell. Suck! Inte nog med att de är bildsköna (påstår i varje fall mina kvinnliga vänner), de kan som ta mig tusan snickra, kakla, måla vad som helt. Allt från prickiga hallväggar till bastuflottar för fyra svältfödda personer och sätter de manken till kan de minsann knyta en vacker sommarbukett eller baka ett pepparkakshus. Det finns ingen ände på deras händighet; en vanlig dödlig häpnar över deras kreativitet.

Annat är det med oss ”papperspojkar” som Gud satt tummen mitt i handen. Vi är gentemot den nye kreative och överdrivet händige mannen totalt ute. Det är bara att krypa in i skamvrån och förlita oss åt fantasin; att åtminstone i drömmen bli någon av de hjältar som förekommer i litteraturen. Vi är inte de män är som kvinnorna ringer till för att be om hjälp att spika ihop en veranda eller klistra upp de nya tapeterna. Vi är inte ens betrodda att dra in en skruv eftersom de tror att vi inte kan skilja på gips- och betongväggar. Vilket i viss mån är sant… 

Varför ska de ringa till oss författarjävlar? ”Hej, jag har en dikt som det kört ihop sig med…” Ändå gör man emellanåt sina försök att bevisa för sig själv att man kan hålla i en hammare eller en borrmaskin. Senast slutade det med ett besök på akuten där en förvånad läkare, förbryllande lik Ernst, frågade med ett snett leende på läpparna hur i hela friden man kan borra sig i armen. Är det så illa att vi ”pappersmän” är ett utdöende släkte. Okej… Då får jag väl dö då på mitt berg av papper fyllda med allsköns filmmanus och romanutkast. Någon ”Ernst” eller en ”Timell” vägrar jag att bli. Över min döda kropp.

PS!
Proffsboxaren Tony Galento fick en gång frågan vad han tyckte om Shakespeare. ”Ta hit han så ska jag knocka den jäveln”, blev svaret.

Kent Lundholm

Krönika 3 januari 2005

Fagra löften till skenet av raketer

Hur många gånger har jag inte stått med ett glas bubbelvatten och skålat till stjärnglansen av raketer och lovat mig själv att börja ett bättre liv? Ett annat liv; ett sundare liv… Ibland har jag sagt det högt för att sätta press på mig själv; ett slags test på att jag verkligen menar allvar. Ambitionerna har ofta varit goda, men hur har det egentligen varit ställt med VILJAN att kasta snusdosan, att ta tre ”vita” månader, att slita ont på gymmet för att få en atlets kropp? Nja, si så där... Men det ligger kanske i människans natur att lova saker som sedan inte kan uppfyllas; som kan dränkas av ursäkter eller rent av förträngning.

2005 - ett helt nytt år och vad ska vi vänta oss av det? Detta år ger jag inga som helst löften. Någon gång måste jag lära mig att de yttre omständigheterna ständigt förskjuter livet i de mest besynnerliga riktningar. Allt jag vet är att år 2005 kan innebära en hel del positiva (?) förändringar i mitt liv. Jag har tre filmmanus ute på vift i den diffusa, obegripliga filmbranschen, varav alla har potential att bli filmatiserade. Men det kan lika väl bli pannkaka av hela skiten. Till det ska läggas skrivandet av min tredje roman, ett projekt som jag kan styra mer. Samtidigt som kraven hela tiden ökar. Glömmer aldrig Torgny Lindgrens ord när jag intervjuade honom en gång. ”Första boken gick väl bra att skriva, men dom andra var betydligt svårare att få ner på pränt”, sa den jovialiske, långe mannen och puffade på sin pipa med blicken bortom allt världsligt.

Kraven på en författare kommer inte alltid utifrån, från publiken, utan lika mycket inifrån en själv. Man ska ständigt bevisa att man utvecklats, att man minsann kan skriva en bättre bok än den förra och där finns naturligtvis även drömmen (kravet) om att skriva den STORA romanen som ska ”slå igenom”; som ska läsas av var man och kvinna i detta avlånga land. Denna vånda, dessa krav kan knäcka den starkaste – ändå sitter man där och skriver som en annan dåre. Fast, det är roligt också; det är kul att fritt få ljuga ihop en historia som nästan är sann.

Hur det går med Era nyårslöften kan jag omöjligt besvara, men jag önskar er i all välmening lycka till. Någon liten stackare av oss alla måste väl ändå kunna stå vid sina löften - även om de lämnats i ett tillstånd av bubbliga rusdrycker. För drömmar måste vi ha och vissa löften måste emellanåt uppfyllas. Tänk på att tiden är knapp. ”Vi lever så kort, men är döda så länge.” Så Gott Nytt År på er alla - och lycka till med era löften och läs många böcker!

PS!
Tankarna går till de drabbade i katastrofen i Asien. Jag och min familj skulle ha varit där. Vi hade beställt en resa till Pucket med hotell 100 meter från ”katastrofstranden”. Vi skulle ha rest hem den 26 december… Men sjukdom hindrade oss. Tur, ödet, Gud…

KENT LUNDHOLM

Krönika 13 december

Allt kunde ha blivit annars

Det är de små detaljerna som avgör hur livet kan gestalta sig. Händelser som utspelade sig långt bak i tiden, kanske för hundra år sen, vilka kunde ha gjort att allt idag blivit annorlunda, nalta annars. Det kunde ha gått så illa att jag rent av inte funnits till.

Det var inte meningen att jag skulle heta Lundholm. Min farfarsfar Olle Olofsson och hans bror gillade av någon anledning inte sitt ärvda efternamn och begav sig därför i slutet av 1800-talet åstad till Lycksele för ett namnbyte. Båda tyckte att Lindholm lät rejält. Väl framme var prosten rejält påstruken av rusdrycker och istället för Lindholm skrev den dimmige prosten Lundholm kyrkboken. Molokna återvände de hem med ett efternamn de inte ville kännas vid – med nu stod Lundholm inskrivet i kyrkboken för all evinnerlig tid.

Sedan var det bara det bara ogjort att min släkt blivit amerikansk. Men min farmorsmors tvivel på kajen i Göteborg en tidig dag i slutet av 1800-talet räddade släkten kvar i Västerbotten. Min farmorsfar Olof och hans trolovade Maria hade förmodligen läst annonserna i tidningen Westerbotten och hört folk i trakten prata om ”möjligheternas land”. Strax efter giftermålet sålde de allt, lånade pengar av Marias föräldrar i Tusculum utanför Vindeln och köpte troligtvis en biljett av H.P Lundmark i Umeå, agent till ”Bröderna Larsson & C:O” i Göteborg. Priset för en biljett låg 1882 mellan 100 och 250 kronor, vilket var mycket pengar på den tiden. Gissar att de åkte med båt från Holmsund längs kusten ner till Göteborg där de flesta amerikaskeppen låg för hamn.

Väl framme på kajen, timmarna innan de var stadda att bege sig av till Amerika, satte sig min farmorsmor Maria, då cirka 20 år gammal, på tvären. Tänk er vilket drama som utspelade sig denna morgon när Maria utbringade orden: ”Aldrig åker jag över detta väldiga hav.” Försökte Olof med våld dra henne ombord, skrek och gormade han - eller blev han kanske lättad och nickade instämmande. De återvände till Vindeln där de köpte ett litet hemman i Mesele; en bit surmyr som Olof dikade ur. De försökte hålla liv i de tio barnen som föddes mellan 1887 och 1906, ett av dem var min farmor. Under denna period reste tre av Marias systrar till Amerika. De tvekade inte på kajen, utan klev på båten som förde dem över det stora havet.

Det är inte utan att jag stundom grunnar över om allt var uttänkt från början; redan i tidernas begynnelse: Att jag skulle heta Lundholm och inte Lindholm, att farmorsmor Maria skulle vägra kliva ombord på amerikabåten. Eller var det bara slumpen, ödets nycker, som gjorde att livet blev som det blev. Ett liv som kunne ju ha vorte annars… Eller inte alls.

* * *

Det är inte svårt att hitta språkgrodor i våra tidningar. Hur kan man egentligen få till rubriker som dessa: ”Tjurar våldtog polisbil” (Nerikes Allehanda) eller ”Cyklist misshandlade oskyldig bil” (NSD).

KENT LUNDHOLM

Krönika 1 nov-04

Det är lätt att förlora sina illusioner

Härförleden fick jag frågan av en ung man om vilka fem böcker jag rankade högst. Inspirerad av att ha stött på en på litteraturintresserad människa började jag rabbla upp namn som Kafka, Dostojevskij och så vidare. Men det blev betydligt svårare än jag kunnat förställa mig. Visst fick jag ihop fem bra romaner, men kom snabbt fram till att jag ville lägga till ett tjugotal till - minst… Det dräller ju formligen av guldkorn i världslitteraturen; böcker som har det där alldeles egna skimret.

Senare omformulerade jag frågan: Vilka böcker har påverkat mig mest i livets olika skeden? För det är ju så med alla kulturformer; vid ett visst tillfälle kan en melodi eller en målning ge mening i tillvaron, för att senare i livet bli helt betydelselösa. Tiden suddar ut magin. Tyvärr… Herman Hesses ”Stäppvargen”, Tomas Manns ”Bergtagen”, Albert Camus ”Pesten” var mina ”biblar” för 25 år sen. Liksom Göran Tunströms ”Ökenbrevet” och Lars Ahlins ”Din livsfrukt” var ”guldklimparna” för 30 kilo sedan (läs: 15 år). När jag härom året bestämde mig för att läsa om Hesses ”Stäppvargen” blev jag grymt besviken. Den var visserligen bra, men jag kunde inte begripa vad jag sett för stora, livsavgörande värden i denna roman. Jag som velat återvända till ungdomens romantik… Istället blev jag av med en illusion. Efter det bestämde jag mig för att INTE läsa om de böcker som VERKLIGEN satt spår i mitt liv. Allt har sin tid som det står i Bibeln – så ock läsandet. Därför brukar jag numera nöja mig med att bläddra i dessa litterära ”pärlor”; lukta på dess blad, förnimma hur livet tedde sig vid den tid jag läste dem. För de har ju onekligen spelat en viktig roll i mitt liv och det är riktigt bra litteratur vi snackar om.

Fast visst finns det böcker som går att läsa om och om igen. Som Torgny Lindgrens ”Merabs skönhet” och Bruno K. Öijers dikter - och Bibeln förstås. Men det känns trist att inte våga återvända till ungdomens banbrytande romaner på grund av rädslan för att bli av med ytterligare en illusion. Med åren har det blivit allt längre mellan de böcker som tumlar om mitt inre och yttre liv på samma sätt som exempelvis ”Stäppvargen” gjorde en gång; trots att jag läser ett trettiotal romaner per år. Har jag gått och blivit kräsen, bekväm – rent av konservativ! Fy för den lede!

Som tur är kan jag njuta av att endast ”smaka” på en del av boktitlarna: ”Varat oändliga lätthet”, ”Sov du så diskar jag” - Milan Kundera och Slas. Den sistnämnde är världsmästare på bra titlar. En av dem är en av mina favoriter: ”Att resa sig upp och gå.” Plockar fram den boken var gång livet tar en ny riktning - ja, när det är dags att resa sig upp och gå…

* * *

Suck för alla ”fårskallar” som styr vår värld, i stort som smått. Josh Billings skrev. ”Naturen gör inga misstag. När den skapar en dumbom så menar den det.” Eller om vi ska citera Goethe: ”Det finns inget värre än aktiv dumhet.”

KENT LUNDHOLM

Krönika oktober-04

"Reflektioner kring bokmässan"

I min hemby, Bäckmyran utanför Lycksele, kunde man på sin höjd samla ett tiotal personer under ett och samma tillfälle – ofta under slåttern. I övrigt var det glest med folk. Därför har jag aldrig känt mig bekväm i stora grupper; i synnerhet inte i folksamlingar där man måste trängas med armbågarna för att sig fram. Stora sammankomster som exempelvis Bokmässan i Göteborg är en mardröm för mig. Under lördagen den 25/9 kom drygt 33 000 besökare till mässan, påföljande dag var det lite luftigare, då kom bara knappt 29 000 - fast då ska man lägga till alla författare, journalister, allt branschfolk som hjälpte till att göra tillvaron trång.  

Efter förra årets bokmässa sa jag: Aldrig mer! Jag ställer mig inte en gång till i en liten monter och läser ur min roman medan folk passerar utan att lägga märke till en. Vilket inte
är fallet om man döpts till P-O Enquist eller Jan Guillou - men så är ju spelets regler. Trots alla dubier anmälde jag mig till årets bokmässa. Det fanns ju trots allt en del kontakter jag tänkte ta, förutom den dryga halvtimmen som jag skulle framträda under de två dagarna.

Och man lär sig. Den här gången tog jag det inte personligt när alla passerade eller stod och pratade högt, medan jag försökte vara litterär. Det handlar om att gilla läget. Det som
var uppmuntrande var att så många kom till vår förlagsmonter: Ord & Visor. Den som eldsjälen Göran Lundin och några driftiga författare byggt upp. Det spikades till och
med ihop ett älgtorn där vi författare skulle sitta och tala till folket. Men ingen begrep varifrån rösten kom: Var det arrangörernas högtalarsystem eller något änglaväsen som
svävade under taket. Så tornet gjordes om till ett bokställ.

Mässan är onekligen en guldgruva för författare som vill knyta viktiga kontakter. För min del fördes en del givande samtal med folk som ger ut pocket- och ljudböcker. Men när
det gäller den litterära biten, att försöka nå nya läsare är konkurrensen mördande. När man ser det enorma utbudet av böcker, begriper man varför kampen är så stenhård - och
att man förmodligen måste ha en aning tur för att bli upptäckt.

Jag lämnade årets bokmässa med lättnad. Till och med trafikkaoset utanför mässhallen och myllret på Avenyn var en befrielse. Om jag återvänder? Jo, jag kommer säkert att besöka mässan fler gånger. Kanske just därför att jag är grabben från byn där glesheten och tystnaden var ett faktum; där man under slåttern lutade sig mot en höräfsa och knep käft. Denna erfarenhet är en styrka när jag tvingas trängas med 30 000 andra människor. Jag blir stark av att i tankarna kunna återvända till barndomens tysta hemby.  

* * *

Ronald Reagan, en av dem som fått leda världens supermakt USA lär ha sagt: ”Jag har order om att väckas vid vilken tidpunkt som helst ifall nationens säkerhet är hotad,
även om jag sitter i regeringssammanträde.”  Nu går USA återigen till val… Må Bush ryka all världens väg!

KENT LUNDHOLM

Krönika sept-04

Kulturbragd värd en medalj!

Berättelsen om David och Goliat kan man använda som symbolisk bakgrund när det gäller Göran Lundins kulturgärningar i Västerbotten. Mot allt sunt förnuft gav han sig in i förlagsbranschen då Ordfront i början av 1990-talet ”rensade bort” många författare. En av dem var Göran Lundin, trots att han fått lovande recensioner och sålt ganska bra. Ut i kylan! Göran körde buss, skrev om kvällar och nätter, tills han kom på lösningen: ”Jag startar väl ett eget förlag!”  

Göran Lundin gav sig in i förläggarbranschen utan direkta förkunskaper och utan att känna till de ”kotterier” som förekom. 1992 bildades förlaget Ord & Visor med hemsäte i Skellefteå. I dag är det ett av Norrlands största bokförlag och omsätter cirka två miljoner, med drygt 150 författare i sitt ”stall”. I höst ger förlaget ut åtta böcker och gör en storsatsning på bokmässan. Tro nu inte att vem som helst kan rafsa ihop ett manus och ge ut en bok på Ord & Visor (en vandringsskröna om förlaget som somliga kultursnobbar fortfarande sprider ut). Antalet manus har ökat enormt och utgallringen är precis lika hård som hos de stora förlagen, merparten refuseras.

Göran har gjort det som många trodde var omöjligt. Men han gav sig inte, trots dessa ständiga fnysningar från kultureliten, inte minst den i Västerbotten: ”Såna småförlag är inte tillräckligt fiiina!” Göran Lundin är en idealist med mer än profiten för ögonen. Han har skapat ett förlag där författarna hjälps åt, lär upp varandra i marknadsföring och lansering av böckerna. Ord & Visor har med tiden blivit en kombination av bokförlag och författarkollektiv.

I kulturvärlden finns många drakar att slåss mot. Ett litet förlag kan inte trycka lika stora upplagor som ”förlagsdrakarna”, och har inte samma resurser att få ut sina böcker i handeln. De stora inköparna rynkar på näsan när böckerna saknar de etablerade förlagens logotyp och köper hellre femtusen exemplar av en halvdan debutant från ett storförlag, än fem av en ”storsäljare” från det lilla förlaget i norr. Det är ungefär som att resonera: Köp en Fiat för det är världens mest sålda bil. Men är Fiat därmed den bästa bilen? Samtidigt finns hotbilder med stigande distributionskostnader och kulturportot som snart slopas vilket fördubblar förlagets utskickspriser.

Jag hoppas att Göran ”David” Lundin rätt orkar kämpa vidare – även om de dubbla rollerna tär på krafterna. Men med all rätt förtjänar han en guldmedalj för den kulturgärning han gjort för författarlänet Västerbotten. I höst kommer hans nya roman ”Baron Lördag”, som han skrivit samtidigt som han skött förlaget.

Nå, vem ger honom guldmedaljen?

KENT LUNDHOLM

Krönika augusti-04

Bläckpenna, dator – eller runstenar?

I emellanåt händer det att vi författare hamnar i dispyt om vilket verktyg som är bäst att skriva litterära texter med. Jag hör till gruppen som hyllar datorn, medan andra kollegor sjunger pennans lov. Med datorn kan man klippa ut hela meningar, radera, få hjälp med stavningen. Vissa av dessa saker kan naturligtvis göras med pennan, men det blir ett sånt himla kluddande.

Det som talar för de gamla skrivdonen är att man med pennan kommer ”närmare” orden. Handen är sammankopplad med hjärnan; orden flödar längs ”nervtrådarna” ut i fingrarna och pennan. Långsamheten ger förmodligen mer tid över till eftertanke i valet av ord. Det måste erkännas att trots datorns fördelar kan vi drabbas av en del fysiologiska förtretligheter. Dels kan man få musarm, dels har ögat svårt att uppfatta alla ord på skärmen. Datorskärmens dåliga upplösning gör läsbarheten cirka fem-sex gånger sämre än på ett pappersark.

Visst låter det romantiskt med en raspande bläckpenna mot ett vitt, tjockt pappersark; att sitta i en fåtölj med pipan i mungipan och i skenet från läslampan fatta bläckpennan och låta orden sakta falla på plats. Problemet är att när orden flödar fram så hinner jag omöjligt nedteckna allt med en penna; de klara tankarna blir till oläsbara kråkfötter.

Sedan har vi de som använder skrivmaskin. I ungdomen slog jag nära på känseln ur fingertopparna mot den manuella skrivmaskinens tröga tangenter; och detta desperata kladdande med Tipp-Ex för att ändra felstavade ord. Nästa steg blev en elektrisk skrivmaskin; ett åbäke som dundrade som ett tröskverk, vars inbyggda minne kunde radera en hel mening! Nä, då väljer jag hellre pennan.

I mitten av 80-talet gjorde jag det definitiva inköpet! En dator; ett skrivverktyg vars hårddisk rymde hundratals romaner. Sedan tog teknikutvecklingen fart. Min nuvarande dator kan rymma miljontals böcker - jag har skrivit två! Vad blir nästa steg? Läser vi romaner på lövtunna ”datorskärmar” med bilder och ljud som gör handlingen mer ”levande”, medan vi författare får biroller i en rollbesättning mest bestående av coola IT-snubbar som gör hipp multimedia av ens skapelse.

Men till syvende och sist väger textkvalitén och berättartekniken tyngst. Annars är allt hopp ute - vare sig vi använder penna, dator eller skrivmaskin. Diskussionen om det bästa verktyget är således helt meningslös. Samuel Johnson skrev: ”Det som skrevs utan möda läses i regel utan nöje.”  Sedan finns det värre öden. Man kunde ha varit skriftställare under vikingatiden som med ett tveeggat svärd ovanför nacken tvingats knacka in urusla hjältebeskrivningar i stora runstenar.

KENT LUNDHOLM