Det är en gråkall höstdag anno 1979. Jag ligger i underslafen på I 20 i Umeå och försöker sova bort tid och rum. Med tiden skulle det visa sig att jag aldrig skulle bli en riktigt soldat. Denna fostran till man gick mig spårlöst förbi. Nåväl, befinner mig nära gränsen till glömska och viktlöshet. Hela tiden är det något som stör. Någon hostar, röster ekar ute i korridoren, pop från en radio - och så den där lukten av inpyrd svett. Det är nu som en av mina lumparkompisar kastar åt mig en bok. En tunn historia med en spretig teckning på framsidan: en man med svart mustach håller ett gevär i vänsterhanden. Vidare kan noteras att mannens högerarm vilar runt en spenslig pojke som lutar sig stelt mot en spade. Boken jag talar om är "Att resa sig upp och gå" av Sig "Slas" Claesson.

Jag levde länge på bokens titel. Var i en fas i livet då jag var på väg att resa mig upp och gå. I romanen mötte jag två unga svenskar som av rent idealistiska skäl gav sig ut i världen för att rädda det som höll på att falla samman. Metoden för att rädda denna usla värld var att med egenhändig muskelkraft gräva gropar ur vilka det skulle resas ståtliga byggnader. Så vackert.
"Vår respekt för varann kom därför att alltid vara större än vår vänskap. För vänskap finns inte".
Jo, precis så var det. Det var så romanhjälten gjorde. Mitt i samtalet, greppade han skrivmaskinen under armen, klev ut genom fönstret - och gick sin väg.
"Det blåste frånlandsvind."
Mer behövdes inte för att jag skulle vara räddad. Märkligt. I övrigt är det en hel del tomgång i romanen. Dock fanns där ord som fångade mitt intresse.

Slas har kommit att bli en ständig följeslagare under min livsresa. Räknade härförleden att jag sedan de där grå höstdagarna på luckan, läst drygt 40 böcker av nämnde författare. Och jag har aldrig tröttnat. Gång på gång har jag försökt analysera varför jag gillar Slas. Svaren har uteblivet. Möjligen finns förklaringen i det korthuggna språket och de ljuvliga dialogerna mellan människorna. Kanske finns svaret i de kärleksfullt och humoristiskt beskrivna karaktärerna. Klart är att man får skratta ofta. Detta trots den absurda och emellanåt tragiska undertexten.

Som ett exempel: Tore Andersson i "En vandring i Solen"; en man med litterära ambitioner som reser till värmen för att hämta kraft. Det är lätt att dra på munnen åt hans yttre där han i solhettan, iklädd toppluva och tjock ytterrock, går in skor åt folk. Under denna bild bubblar katastrofen. Liv och död går hand i hand.

"I tidernas morgon då Ymer levde fanns ingen ovanhimmel och inget gräs. Det finns det nu. Himmel, gräs och en liten sjö. Och skog. Mest skog."
Så börjar "Vägen till brevlådan"; en roman som utspelar sig i den glesaste av glesbygder - dit inte ens posten når fram. Det är märkligt att denne söderkis så inlevelsefullt och exakt kan beskriva livet i Storskogarna. Jag som är uppfödd där - och borde ha sett och hört allt - överraskas hela tiden av hans bilder. Språket är lätt. Där finns inga onödiga tecken. Inga pratminus eller citationstecken. Den som finner ett fråge- eller utropstecken i hans romaner vinner en galax!

Och så han ljuger! Underbart osant.
Samtidigt som sanningen är bergfast och orubblig.
 

© KENT LUNDHOLM

Min första bekantskap med henne var någon gång i slutet av 80-talet. Det var då jag läste "Simon och ekarna"; en roman som beskriver Simons uppväxt i en adoptivfamilj under andra världskriget. En vacker, lågmäld berättelse som är lätt att ta till sig. Jag blev vanvettigt förtjust i hennes sätt att berätta historien och raskt läste jag merparten av hennes romaner.
Hon har ett omedelbart berättarperspektiv och ett förhållningssätt i sitt skrivande som letar sig in mot det allmänna. Det är nära till "igenkännandet" och karaktärerna går att ta på. Dessutom har hon kryddat med starka symboler. Enkelt, precist för hon historien vidare och utan krusiduller lägger hon ände mot ände; ord mot ord.

Det sägs att hons skriver "klassisk" kvinnolitteratur - vad nu det är? Klart är att det allt som ofta är berättelser om och med kvinnor där sex och mord lyser med sin frånvaro. Med ett sådant koncept kan det tyckas märkligt att folk springer benen av sig för att kasta sig över hennes böcker.
Men som ofta - det enkla vinner! Detta betyder inte att enkelhet är liktydigt med banalitet. Det gäller att finna det som vidrör människornas hjärtan; att lyssna efter den ton som spelas. Kanske är det just detta som Marianne Fredriksson har lyckats med.
Något som är slående är de religiösa motiv som gång på gång dyker upp. Hennes romanfigurer är inga mindre än Adam och Eva, Noah, Kain, för att nämna några exempel. Det dryper religiositet ur hennes böcker. Samtidigt säger hon: "Jag är religiös, men varken kristen, buddist eller nåt annat.

Utifrån detta är "Den som vandrar om natten" en mycket intressant roman. Hon som skrivit denna fantastiska tolkning av evangeliet är märkligt nog inte kristen.
"Döden är slutet för bildmakaren, sa hon. Bara där, när vi inte längre kan göra oss några bilder av sorgen, kan medlidandet födas."
Denna skröna blir trovärdig pågrund av de verkliga personbeskrivningarna. Berättelsen sväller över tid och rum; faller in mot den ödesbestämda myten, växer ut i kärlek. Miljöerna i Rom, Aten,Jerusalem, och valet av tidsepok skapar nerv.
"Hans rädsla var kortare än blinkningen, ändå föll han genom vattenytan. I fallet mindes han, att kvinnan i dammen var portväkterskan mellan döden och livet och att han sett den tidigare, den gyllene näckrosen som hon höll i sin hand. Han skulle gå till det liv som innebär glömska."

Det var den kalla våren 1993 som jag läste "Den som vandrar om natten." Läsupplevelsen var stark och jag ville få respons; ville stånga mina idéer mot andra och höra ifall någon annan uppfattat denna roman såsom jag gjort? En givande diskussion kring en bra bok höjer dess värde; fördubblar effekten av dess ord och handling.
Tyvärr kom det aldrig tillstånd några givande samtal kring romanen. Jo, jag stötte på en kvinna i min ålder som läst boken. "En skitbok!", var hennes enda kommentar. Jag sa inget. Det var inte läge att fördjupa sig i polemik kring begreppen bra eller dåligt. Det var inte det jag ville diskutera.

Onekligen är Marianne Fredriksson en författare som berör. Tyvärr är det synd att hennes författarskap och romaner allt som ofta hamnar i fokus av svart eller vitt.
 

© KENT LUNDHOLM
Publ. VF 2000

"Efter mig växer min barndoms ängar ohjälpligt igen. Men så länge jag lever eller så länge krafterna räcker skall jag hålla undan granskogen".

Jo, så kan det nog förhålla sig.

©KENT LUNDHOLM
Publ. VF 2000