Min senaste roman

Fadern: Olof Leonard Andersson, torpare i Medsele (Vindeln-Degerfors)
1856-12-30. Född i Svartberget, flyttade 1869 till Lappkulliden.

Modern: Maria Agusta Gabrielsdotter, född i Tusculum. f. 1866-06-16

>>> Beställ

Behöver ni hjälp med undervisning i konsten att skriva, en inspiratör för att komma i gång med ett skrivarprojekt.

Kontakt

Och där satt jag som den bleke, tunne pojkspolingen jag var dömd att vara, på en pinnstol i farmors kök och lyssnade på hennes berättelser. Dessa märkliga brottstycken ur ett liv som intill döden skulle göra ont. Hon hade svårt att hålla samman sina berättelser och de tog liksom aldrig slut. De kunde börja i tidigt tjugotal, i Vindeln när hon var på väg till apoteket, och sluta i sextitalets uppbrott från landsbygden och flytten in till stan.

Men där satt jag, fascinerad av ordflödet, och lyssnade alltjämt utan att förstå vad det egentligen hon ville ha sagt. Hon stod där, en tvärhand hög, lutad mot diskbänken med armarna i kors över bysten och pratade med slutna ögon in mot den värld som präglat henne. Som stämplat henne. Och hon skulle aldrig förlåta eller någonsin komma i närheten av att förstå det som hänt.
Men berättandet var hennes försök att bli befriad.
Att bli förlossad.
Att nå fram till något som kunde påminna om försoning.
Alla dessa människor som övergav henne; alla dessa svek. Människor som klev in i hennes liv och lovade saker, för att sedan försvinna in i dimman av lögner.

"Du ska väl ha dig en kopp kaffe", sa hon och vände sig mot hurran som stått och torrkokat i en dryg halvtimme. Hon låtsades inte om det, utan spolade ur pannan, tillförde mer vatten och hällde i nytt kaffe. En procedur i all oändlighet. Det fanns ju så mycket att berätta.

Lilla farmor var liten och satt. Gud Fader hade redan från början bestämt sig för att med sin väldiga hand trycka ihop denna kvinna. Att denna lilla kropp sedan lyckats föda fram sex välskapta barn var ett under. Men kanske var det hennes vilja att föra berättandet vidare som tvingade fram liv ur hennes kropp. Det var allmänt känt att farmor ständigt, och genom alla tider, malt på om det som hänt och därmed tröttat ut alla och envar med sina fragmentariska historier ur det som hänt för länge sedan.
"Visst ska du väl ha en bulle", sa hon och stolpade fram på stela ben mot frysen. "Man måste ha nåt sött å gött i magen emellanåt." Hon la in några kanelbullar i ugnen.
Men hon glömde att slå på den.

"Apotekarn i Vindeln var en lång gänglig karl. Hans sotsvarta ögon var som en vinternatt. Han ville mig ont. Jo, det såg jag. Jag skulle köpa huvudvärkspulver. Sju gram. Nä, nu ljuger jag, fem gram var det.
'Och vad skulle det vara här då', sa han.
'Huvudvärkspulver', sa jag.
'Förkylningshuvudvärk, förmodar jag', sa han och kisade illmarigt mot mig. Jag såg nog att han inte gillade mig. Fattigunge som jag var.
'Fem gram ska jag ha', sa jag.
'Och det ska räcka? Är det fler än en som har ont i skallen?' sa han.
'Nä, bara morfar', sa jag. Men vad säger man till en sån karl? En om inte vill en annat än ont?"

Kaffepannan kokade igen, och den här gången upptäckte hon det i tid. Hon drog undan pannan från spisen och började duka fram koppar och fat.

"Men bullarna", utropade hon och skrattade till. "Inte kan vi väl äta stelfrusna bullar." Hon slog på ugnen. Återigen lutade hon sig mot diskbänken, slog knut på armarna, slöt ögonen och reste bakåt i tiden.

"Vatten ska man akta sig för. Jag om någon vet väl det. Den som faller i vattnet kommer aldrig mer upp. Han blir kvar i det bottenlösa, det kalla och svarta i all evighet. Huvaligen för stora, svara sjöar och tjärnar. Du kan väl simma?"
"Jo", svarade jag och längtade efter kaffet och bullarna. "Jag har gått i simskola."
Farmor nickade och kastade blick in genom ungsluckan.
"Apotekarn i Vindeln kunde skrämma slag på en oxe. Sån var han. Hur tror du att det var för lilljänta som jag att gå in till honom och köpa huvudvärkspulver". Blicken mörknade, läpparna darrade.
"Jag vet inte?"
"Nu tror jag bullarna är färdiga", sa hon.
Sedan drack vi kokkaffe och doppade. Allt medan farmor berättade och berättade.

© KENT LUNDHOLM