
Stina Lundholm
Foto: Kent Lundhom |
|
Amanda Kristina "Stina" Lundholm (född
Olovsson)
Född 25/9 1903 som nionde barnet i en skara på 11 barn. Ett av dem dog
som spädbarn.Min egentliga
minnen av farmor Stina började först när hon flyttat in till stan,
till Lycksele. Där gjorde jag mina besök från tidiga ungdomsår och
till timmarna innan hon dog på långvården.
Hon berättade och berättade, ofta
utan nån röd tröd i historien, men med en märklig närvarokänsla där
detaljer lyftes fram och personer som varit död i hundra år
gestaltades så intensivt att de fick kött och blod.
Fadern:
Olof Leonard Andersson, torpare i
Medsele (Vindeln-Degerfors)
1856-12-30. Född i Svartberget, flyttade 1869 till Lappkulliden.
Modern:
Maria Agusta Gabrielsdotter, född i
Tusculum. f. 1866-06-16 |
|
Beställ senaste
romanen:
"Konungarnas konung från Baklandet"
>>>
Beställ |
| |
|
Misslyckad
amerikaresa
"De var stadda att emigrera till Amerika. Väl komna till Göteborg var
de klara att gå ombord. När Hustrun fick skåda den båten och det stora
vida havet sade hon ifrån. Aldrig skulle hon våga att åka över detta
oändliga hav! Resan fick inställas. De återvände och slog sig ner i
Arvsele."Farmorsmor och
farmorsfars misslyckade amerikaresa kom att prägla släkten under lång
tid. Dels var det dem som kom att utmana havet, som gav sig av; dels
dem som ärvde skräcken, som aldrig kom sig någon vart.
Efter moderns död skickades farmor
Stina iväg till ett fosterhem i Tuskelund utanför Vindeln.
Farmor träffade som vuxen Erik
Lundholm, som köpte det torp som är mitt barndomshem, Bäckmyran (Nymyrliden)
i Lycksele kommun. Farfar dog ung i magcancer och farmor lämnades
ensam med barnaskaran.
|
|
|
| |
|
Farmor var egentligen
aldrig intresserad av nuet. Hon vände sig alltid bort när det
alldagliga kom på tal, vek undan blicken när nutiden trängde på och
försvann in det som varit; det som aldrig blivit gjort, det som borde
blivit gjort. Trots denna frånvarande blick fanns alltid närvaro i
rösten. Det var i det talade ordet som hon kunde närma sig det som
smärtade; oförätterna, det som aldrig någonsin gick att förlåta, alla
de händelser som omöjligt gick att glömma.
Och där satt jag som den bleke, tunne
pojkspolingen jag var dömd att vara, på en pinnstol i farmors kök och
lyssnade på hennes berättelser. Dessa märkliga brottstycken ur ett liv
som intill döden skulle göra ont. Hon hade svårt att hålla samman sina
berättelser och de tog liksom aldrig slut. De kunde börja i tidigt
tjugotal, i Vindeln när hon var på väg till apoteket, och sluta i
sextitalets uppbrott från landsbygden och flytten in till stan.
Men där satt jag, fascinerad av
ordflödet, och lyssnade alltjämt utan att förstå vad det egentligen
hon ville ha sagt. Hon stod där, en tvärhand hög, lutad mot diskbänken
med armarna i kors över bysten och pratade med slutna ögon in mot den
värld som präglat henne. Som stämplat henne. Och hon skulle aldrig
förlåta eller någonsin komma i närheten av att förstå det som hänt.
Men berättandet var hennes försök att bli befriad.
Att bli förlossad.
Att nå fram till något som kunde påminna om försoning.
Alla dessa människor som övergav henne; alla dessa svek. Människor som
klev in i hennes liv och lovade saker, för att sedan försvinna in i
dimman av lögner.
"Du ska väl ha dig en kopp kaffe",
sa hon och vände sig mot hurran som stått och torrkokat i en dryg
halvtimme. Hon låtsades inte om det, utan spolade ur pannan, tillförde
mer vatten och hällde i nytt kaffe. En procedur i all oändlighet. Det
fanns ju så mycket att berätta.
Lilla farmor var liten och satt. Gud
Fader hade redan från början bestämt sig för att med sin väldiga hand
trycka ihop denna kvinna. Att denna lilla kropp sedan lyckats föda
fram sex välskapta barn var ett under. Men kanske var det hennes vilja
att föra berättandet vidare som tvingade fram liv ur hennes kropp. Det
var allmänt känt att farmor ständigt, och genom alla tider, malt på om
det som hänt och därmed tröttat ut alla och envar med sina
fragmentariska historier ur det som hänt för länge sedan.
"Visst ska du väl ha en bulle", sa hon och stolpade fram på stela ben
mot frysen. "Man måste ha nåt sött å gött i magen emellanåt." Hon la
in några kanelbullar i ugnen.
Men hon glömde att slå på den.
"Apotekarn i Vindeln var en lång
gänglig karl. Hans sotsvarta ögon var som en vinternatt. Han ville mig
ont. Jo, det såg jag. Jag skulle köpa huvudvärkspulver. Sju gram. Nä,
nu ljuger jag, fem gram var det.
'Och vad skulle det vara här då', sa han.
'Huvudvärkspulver', sa jag.
'Förkylningshuvudvärk, förmodar jag', sa han och kisade illmarigt mot
mig. Jag såg nog att han inte gillade mig. Fattigunge som jag var.
'Fem gram ska jag ha', sa jag.
'Och det ska räcka? Är det fler än en som har ont i skallen?' sa han.
'Nä, bara morfar', sa jag. Men vad säger man till en sån karl? En om
inte vill en annat än ont?"
Kaffepannan kokade igen, och den här
gången upptäckte hon det i tid. Hon drog undan pannan från spisen och
började duka fram koppar och fat.
"Men bullarna", utropade hon och
skrattade till. "Inte kan vi väl äta stelfrusna bullar." Hon slog på
ugnen. Återigen lutade hon sig mot diskbänken, slog knut på armarna,
slöt ögonen och reste bakåt i tiden.
"Vatten ska man akta sig för. Jag om
någon vet väl det. Den som faller i vattnet kommer aldrig mer upp. Han
blir kvar i det bottenlösa, det kalla och svarta i all evighet.
Huvaligen för stora, svara sjöar och tjärnar. Du kan väl simma?"
"Jo", svarade jag och längtade efter kaffet och bullarna. "Jag har
gått i simskola."
Farmor nickade och kastade blick in genom ungsluckan.
"Apotekarn i Vindeln kunde skrämma slag på en oxe. Sån var han. Hur
tror du att det var för lilljänta som jag att gå in till honom och
köpa huvudvärkspulver". Blicken mörknade, läpparna darrade.
"Jag vet inte?"
"Nu tror jag bullarna är färdiga", sa hon.
Sedan drack vi kokkaffe och doppade. Allt medan farmor berättade och
berättade.
© KENT LUNDHOLM
|
|
|